That Boy (Svenska)

Kapitel 4

Jag satt kvar på golvet och kände hur min kropp blev varm. Ett leende spred sig på mina läppar och jag reste mig sakna upp mot väggen. Då jag märkte att det var några minuter kvar till lektionen gick jag ditåt. Väl inne i klassrummet så gick jag mot Caralyn - Brukar kalla henne Cara - och Sansa som satt och pratade. Men slutade då de såg mig. De såg förvånade ut.

"Vad är det Såph, är du sjuk?" undrade Cara i tvivel medans jag satte mig mitt emellan dom.

Jag tittade på dom och det kändes som om hela jag skulle sprängas av glädje. Jag skakade bara lätt på huvudet och tittade på San - Ett smeknamn för Sansa, så dom kallar ju mig Såph, istället för Såphia - och log med mina vita tänder.

"Har du fått en hundvalp?" utbrast San och tittade på mig med stora ögon.

Samma där, så skakade jag på huvudet. Jag tittade på Cara som blåste sin orangea lugg ut ur ögonen och blåset en tuggummibubbla och började sliska med det.

"Är du gravid?" skrek hon och alla tittade åt vårat håll.

Jag bitchblickade henne och brast ut i garv. Jag bara skrattade åt henne och sneglade på klassen som också skrattade då jag gjorde det. Det är inte roligt att påverka klassen sådär, jo, om jag ska vara ärlig är det roligt ibland. San tog tag på Caras axel,

"Tror du det eller?" frågade hon och började fnissa samtidigt som hon snurrade sitt bruna meter långa hår runt sitt pekfinger. Det är så magiskt, jag har nog aldrig sett så fint hår som San har. Det är till hennes höft och är chockladbrunt samt har hon lugg som går till ögonbrynen på henne. Själv har jag ljust hår som är precis under brösten, men nu har jag det uppsatt i en dounat.

De fortsätter att ställa frågor och jag drömme rmig bort igen. Tills allt blev svart.

"Vem är det?" frågade jag när jag märkte att det var två händer för mina ögon och jag sträckte bak mina händer för att känna vem det var.

Då tog han bort händerna och så såg jag klassens snyggaste kille Isac med sitt blonda hår som han slänger åt höger när det kommer i ögonen på honom och hans blåa ögon som man drunknar i. Han är kanske, 12 cm längre än mig och han har alltid på sin chinos. Dom är ju ute nu, men det verkar som om att det är inne för det klär honom.

"Såphia Jolinne Cecilia Carter, är du här din ärthjärna?" hör jag en bekant röst säga och en viftande hand framför ögonen på mig.

Jag blinkade några gånger för att komma till verkligheten. Isac var borta. Vart tog han vägen? Jag vände mig snabbt om och då satt han sig bredvid Cilla i våran klass och gullade med henne. För mig är hon värsta monstret och kommer alltid vara det. Jag morrade surt åt henne även fast hon inte ens tittade hitåt eller hörde. Usch var jag hatar henne! Hon får alltid som hon vill, "gulleungen". Som en gång när jag gick i 1:an så hoppade jag hopprep. Då kom hon fram, lipade åt mig och sa:

"Du kan inte hoppa hopprep din nolla"

och gick iväg. Fast då kom Gemma och blev rasande på henne. Hon ryckte hopprepet ur Cillas grepp och skrek åt henne:

"Ska du säga din nobb!"

Jag visste ju inte vad nobb var för något, men det visste ju Gemma då. Så kom hon tillbaka med hopprepet och kramade om mig. Hon gick i 3:an då, så hon visste ju mer än mig och var längre än mig.

"Va?" slankt ur min mun och jag tittade mot San och Cara.

"Du är ju inte klok, har du sovit för lite idag?" undrade Cara och blåste ännu en bubbla med tuggummit och tittade på läraren som kom in.

Jag bara skakade på huvudet och så tog Ann-Christine upp ett papper. Hon läste upp namnen.

"Anna Austin? Sofie Aura? Caralyn"

"Snälla säg Cara" stönade Cara och tuggade sliskigt med sitt tuggummi.

Ann-Christine bara nickade och började igen.

"Cara" sa hon och tittade på Cara som log och nickade "Clark? Såphia Carter? Tom D.Laurentiz?"

Sen kopplade jag bort mig. Men efter jag tänkt lite kanske jag ska bara med på hennes lektioner ändå. Jag är ju trottsallt barnvakt till hennes lilla Félicité som bar är 1 år gammal och David som är 4. Ibland får jag hjälp av Gemma, men ibland måste hon komma på några lögner för att smita iväg på fest. Mamma är ju så lättlurad så henne lurar man hur lätt som helst. Eller, ja. Gemma kan lura henne, men inte jag.

***

Lektionen var klar och jag gick långsamt ut ur klassrummet.

"Är du kär?" undrade San som hade tjatat och tjatat tillsammas med Cara vad det var som var fel på mig. De ger sog aldrig. Och när jag inte svarar på dom utan bara ger dom blickar, fattar dom att det är fel och fortsätter. Men nu kände jag bara hur mina kinder blev varma och säkert rödrosiga och jag gick fortare iväg.

"Jag visste det!" skrek San och sprang ikapp mig med Cara i hällarna.

~~~~Tack så sjukt mycket för 91 läsare på kapitel 1! Tror jag dör! Ärligt, jag är sjukt glad så jag skrev lite längre kapitel idag. Hoppas det inte blev för kort eller för långt idag. Så nu hoppas jag att ni tycker om kapitel 4, så kommer 5:an snart! Hej då! Ps: Kommentera gärna och rösta! Kɪss ᴍᴇ ʜᴀʀᴅ ♥ᶫᵒᵛᵉᵧₒᵤ✲~~~~