That Boy (Svenska)

Kapitel 10

Gabriels POV:

Jag tittade på Såphia som gick vid min sida påväg till skolan. Hon hade sovit hos mig. Hos mig! Fatta! Jag kom ju nyss till stan och det ända jag har hört är: OMG! Har du sett Såphia och Gemma Carter eller? Dom är dom rikaste i kvarteret och dom snällaste dessutom.

Det har jag hört överallt. Men det är ju trottsallt sant. Dom är ju rikast. Dom är ju snällast. Men det saknas en liten detalj. Jo, att dom är snyggast också. Det har alla glömt. Hennes skratt är ju helt underbart också, det får man inte glömma. Men mest av allt älskar jag hennes nysningar. Det låter som en mus piper och hon skriker. Det är gulligt för att jag har inte hört många tjejer som gör det.

Vi började nära oss skolan och Såphia blev glad när hon såg sin syster stå längre fram och pratade med en kille.

"Gemma!" skrek hon högt och sprang dit och gav sin syster en kram. Själv gick jag efter med händerna i fickorna, blåste upp min lugg och log ett snett leende. "Jag har saknat dig!"

Såphias POV:

Jag kramade om min syster hårt och hörde hur hon snyftade. Det fick mig också att snyfta och snart började vatten bildas i mina ögon och dom blir tyngre och orkar inte stanna kvar, utan rinner ner från min kind och försvinner under hakan.

"Kan du fatta att mamma och pappa gjorde så?" frågade Gemma hest och jag skakade på huvudet. Det kan jag inte fatta.

"Vet du vem våran stora syster är?" undrade jag ihopp om att hon visste. Men som svar fick jag bara ett skakande huvud. Jag sänkte blicken och glömde totalt bort Gabriel. Han hostade till och jag tittade hastigt upp på honom. Ett snett leende syntes på hans läppar.

"Detta är Gabriel" sa jag artigt och gick lite åt sidan så att han kunde gå fram och hälsa på min syster. Och det gjorde han, Gemma besvarade hans leende. Jag drog bak lite av min lugg bakom högra örat och blinkade några gånger för att få bort tårarna som försökte tränga sig fram.

Christines POV:

Jag tittade runt i huset. Allt var tyst. Och tomt. Jag strök handen över köksbordet, inte en smula. Ingen fläck juice någon stans från flickorna. Inga fniss som jag brukar höra vid denna tiden. Inga skrik och tjafs om vem som ska få ha locktången först, eller ha badrummet med den största spegeln i. Inget; "Mamma, säg till henne! Hon tog mina trosor!". Utan allt är tyst. Det hörs bara små snarkningar från min mans rum. Just nu är det bara han och jag som bor här. Om jag går till jobbet kommer alla fråga; "Mrs.Carter, är allt okej?". Jag kommer skaka på huvudet. "Nej, inget är okej" hade jag svarat. En dotter hade varit borta i många år. Vi var ute i parken minns jag. Hon och jag satte oss vid en bänk. Vi lekte med hennes dockor. Hon bad mig hämta några löv så att det skulle bli mjukare för hennes dockor att ligga ner. Jag gjorde som hon bad om, min fem åriga första dotter. Men när jag kom tillbaka var hon borta. Helt borta! Jag började ropa på henne; "Diana! Diana vart är du? Kom fram nu! Mamma börjar bli orolig!". Men inte ett ända ljud hördes, förutom mina tunga andetag. Jag hade gjort så att mina dotter försvunnit. Spårlöst. Jag ringde polisen och min man. Dom letade i åratal, men ingen syn från flickan. Efter några år av sorg bestämde vi oss ändå för att skaffa barn. Det blev en blond liten flicka. Som påminde om Diana. Hon fick heta Gemma. Efter många år hade vi fått Gemma, vårat andra barn. Inget kan släcka sorgen från Diana. Jag har inte berättat om Diana för Gemma. Min man och jag tyckte att vi skulle vilja ha ett till barn. Nio månader senare kom Såphia. Det var 3 år mellan dom. Nu hade vi en bra familj. Jag hade glömt Diana nu när jag haft så roligt med mina andra döttrar. Dom gjorde allt med mig, vi sminkade varandra, gjorde hår frisyrer och målade varandras naglar. Så som mammor och deras döttrar gör. Dom växte och blev äldre och äldre. Tillsist så blev jag orolig om dom skulle få reda på det. Jag skulle hålla det hemligt tills det var dags. Dom måste förstå att det har varit svårt att glömma det förflutna och leva i nuet. Det är så mycket svårare än dom trott. Att glömma Diana är det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Men, jag var tvungen. Sedan kom den dan. Då Daniel kom hem från att ha jobbat i några år. Han hade presenter med sig hem till våra döttrar. Vi hade planerat att om dom fått det skulle som inte bli så arga på oss när vi berättade om deras syster. Men när dom fick reda på det blev Såphia så arg och ledsen att hon försvann. Som Diana. Spårlöst. Hon skrek och hade sig, sedan smällde det i en dörr. Och poff! Hon försvann. Jag sprang efter men när jag kom utanför dörren var hon borta. Jag mindes den känslan igen. Sedan fick jag en knuff i ryggen och Gemma sprang ut, med tårar i ögonen och satte sig på sin moped. Sedan var hon borta. Det tredje barnet. Borta. Jag satte mig ner på trappan och Daniel kom ut; "Det fixar sig Christine, dom kommer tillbaka" sa han lugnt och tyst. Sedan omfamnade han mig och pussade min panna. "Dom kommer tillbaka".

Men nu står jag här, i mitt egna kök. Och dom är ännu inte tillbaka. Vad ska jag göra? Jag har förlorat alla mina döttrar och allt är bara mitt fel! Om jag inte hade förlorat Diana hade alla tre varit hemma. Suttit i ett och samma rum och pratat om killar. Fnissat och bytt kläder med varandra. Inte borta, utanför vårat hus. Där alla har blivit uppväxta och lärt sig allt.

~~~~Halloj! Jag har haft fantasibrist ett tag nu! MEN NU VET JAG HUR DET SKA VARA!! Yey! Tyvärr har jag så mycket i skolan att det kommer nog ut 1 kapitel i veckan. Jag är ledsen men skolan går före allt! Ja, så att ni vet bara. Kommer har "POV" nu, så titta noga innan ni börjar läsa så att ni förstår vem det är. Kommer ha random namn med ibland som ni inte vet vilka de är, men jag kommer berätta det så småning om. Ni fatta väl att Christine är Gemmas och Såphias mamma va? Bra! Go natt! Tack för 1,5 k! Fatta vad grymma läsare jag har! *brofist*~~~~