Your son | H.S |

{Kapitel 10}

Den dåligast av dom dåligaste ideérna jag haft, tänkte jag för mig själv.

Flygplan och graviditet? Hur tänker du kvinna! Inte rikitigt. Hade nog otur när jag tänkte. Dock vart jag otrligt sörvad av personalen. Med tanke på min graviditet, så var det ju inte så konstigt.
Mina sista minuter ider är aldrig speciellt bra av sig. Men denna sista minuten idée hamnar nog dock i top av alla planer som alltid slutar i kastarofal följder. Men någon gång måste jag lyckas och denna gång måste jag lyckas för annars blir jag tokig.

Jag fixar inte att gå en enda dag utan honom. Visserligen kanske han inte vill ha mig och hatar mig men han är ju fortfarande barnets pappa. Den rollen måste han ta på sig oavsätt hans vilja.

Jag är barnets mamma och jag valde att inte ta abort och han måste hjälpa till enligt mig i alla fall. Faderskapet kan han inte bli av med i alla fall teoretiskt. Men jag kanske inte ger han ett leende precis men en familjemedlem som han föralltid kommer vara bunden till. Kanske inte relationsmässigt men jag bryr mig inte det ligger inte på mitt samvete. Utan på hans ansvar och somvete inte mitt mitt som mamma och jag pratat om. Jag citerar hennes menning.

"Du måste låta andra ta hand om sina saker du kan inte hjälpa alla andra hur mycket du än vill"

Visserligen vet jag att hon har rätt men jag vill vara en fin medmänniska och jag gör världen lite bättre för den vi lever i är grym och ful.

Jag hade vilat min blick på alla fluffiga moln utanför rutan och tänkte på du vet som alla barn gör, undra om molnen är lika studsiga som i mitt huvudet. Dock vet jag att det inte går och jag blir besviken på det varenda gång som jag minns det. Jag fick ett litet leende på läpparna när jag tänkte på att om några år kommer säkerligen mitt barn fråga mig om man kan hoppa på dom. Leendet utsuddade av att den kanske kunde vara Harry som svarade om han valde att bilda en familj i någon form. Men jag tror inte det. En liten ensam tår rullade ner för mig kind som kände sig ledsen över allt. Kommer jag någonsin få kalla han för min man, pojkvän eller far till min son?Jag tog en lite paus från verkligheten och valde att vila mina tunna ögonlock tills det att vi landat i London.

Planet landade som vanligt tryggt och säkert. Dom fluffiga molnen var som vanligt kvar upp i skyn och var vackra. Min dröm är u fordrande att hoppa från rymden, men nu blev jag ju dressyr ryttare istället för astronaut. Jag valde att slå ner blicken mot mina varma gymnastikskor från himmelens skönhet. Den kunde jag beskåda vid ett annat tillfälle. Mina storlek fyrtioett i skor vandra i mitten av alla människor som också hade flugit med samma flyg. Min förhoppning hade ju hoppas på att det hade varit stressade arbetare och inte sega rutor till par som har en livs historia som gifta i sisådär fyrtio år.

"Henrik det ska bli så trevligt att besöka det lilla caféet efter så många år"

Kunde inte dom där jävla gamla pratkvarnarna spara på sin energi till sina bens fart istället för att slösa det på något helt oväsentligt. Eller rättare sagt spara på deras medmänniskors öron. Men här kommer jag åttio år gamla största bäst och klokast. Babblet fortsatte tills vi kom fram till väskorna där min väska faktiskt åkte först ut av alla. Mina fina väska som var snälla och komma först. Första platsen menas först ut. Kanske inte.

Jag valde att skynda på mina steg till vänthallen där Liam och Niall skulle stå och vänta på mig. Liam var så snäll och lät mig bo hos honom i hans flotta lägenhet. Trots att hans flickvän också var gravid. Jag tror dock inte det är en så bra ide för Liam att ha två hormonfreaks i samma lägenhet. Ja, det lär han nog märka när vi kastar ut honom eller utsätter honom för utskällning och "Kvinnlig tortyr."

Bilen svängde in på upfarten för att sedan tystna. Det slog på plötsligt att jag hade suttit och tänkt på hur jag och harry hade varit tillsammans och hur vi hade valt att bo och lite såndär vanlig tankar som kan dyka upp. Jag valde att försöka slå bort tanken och på något sätt försöka tvinga mig själv glömma den. Men som vanligt hängde den kvar eller rättare sagt kletat sig fast. Så ett jävla tuggum.

Liam öppnade den fin och väl omhändertagna dörren och för att sedan flyttade sig ur vägen. För att låta oss två damer komma väl innanför dörren välbehållna. När vi båda klivit in stänger han dörren och slår ihop sina händer och låter sedan hans stämmand arbeta.

"Välkommen hem till oss, lyxig men ändå enkel. Du är välkommen och vi hoppas du kan känna dig som hemma. Hans ord får mig nästan att skratta. Så väl valda och så väl inarbetat. Inte första gången. Jag valde bara att nicka och ge ett leende. Liam valde att visa med handen i en av hallens en av tre riktningar om en guidad rundtur. Mitt nickade valde jag ännu en gång.

"Tack igen för att jag fick bo här på min semester" Tallrikarna klirrade när jag ställde ner dom på diskbänken. Jag tittade upp från bänken och möte min nyfunna vän som råkade vara Liams flickvän och även mamma till hans barn. Hon och Liam var faktiskt min första vänner här i London. Jag kände ju inte direkt dom andra killarna även fast jag låg med Harry och lärde killarna att rida. Jag rättar mig själv prova på ridning.  Jag  kände ju faktiskt inga människor speciellt bra här i London. Jo om jag skulle räkna med hästfolket. Vi är rivaler och även ibland med i samma event men ingen mer. Vi ses på tävlingar och lite men inget mer ingående. 

"Det var väl inget, så trevligt att ha besök av en mer jordnära person. Många människor här är verkligen uppe i det blå och svävar. Men har du inte hästar hemma i Sverige?" hon log glatt i mot mig och jag kände mig mer bekväm än innan och jag kände mig faktiskt väldigt hemmastad och välkommen. 

"Tack, eh ja. Jag ha en anställd som hjälper till. Hon är min allt i allo. Hon följer med på tävling och jobbar i stallet och hon rider även." Svarade jag. Hon nickade. Det märktes att hon inte kunde något om hästar för hon vågade inte fråga så mycket. Det finns två typer av människor som inte kan något om hästar. Dom som tror sig kunna och dom som vet att dom inte kan som ändå försöker lära sig. 

"Det måste vara jobbigt att ha massa hästar, jag hade aldrig orkat! Framförallt inte nu" Hon skrattade till sitt egna skämt. Jag kunde inte annat att hålla med. Det börjar bli jobbigt att rida och hålla ordning i stallet. Det börjar bli tungt. Tyvärr blir det ju inte lättare. Hur ska det gå sen när jag har fött. Vem ska göra vad och Vem ska passa ungen när jag rider. Jag hoppas det löser sig med Harry. det börjar bli bråttom. Min situation  är snart inte hållbar. Snälla Harry bli normal...