Your son | H.S |

{Kapitel 11}

Det varma och nästan alldeles för inbjudande sängen gjorde att jag, önskar att jag kunde få stanna kvar i sägnen. Den gjorde min morgon segare än vanligt. Min morgon var segare än tåget och mitt humör var inte direkt bihjälplig. Mitt morgonhumör kanske inte var jordens lyckligaste. Tyvärr kunde nästan alla räkna ut det bara av att titta lite kort på mig. Egentligen så brydde jag mig inte men jag har alltis unerat hur det kommer sig att jag valde de yrke som jag har. Med tanke på att det är tidiga mornar, som jag hatar. Egentligen hörde inte jag och hästar in hop om jag fick säga så. Dom var morgon pigga och inte jag.

Okej, alla mornar är inte piss men dom allra flesta är. Alla har sina dåliga och ibland sina bättre dagar. Men mina mornar var fan inte något bra med. En störd person hittade på det där med mornar. Framför allt la lite mer tortyr över mina.

Det varma och fluffiga täcket fick mig att älska det lite för mycket. Men när jag tillslut kämpade mig över den där jobbiga "kom upp på morron tröskeln" grejen. Den är som att bestiga Monte Everest. Okej, jag erkänner, jag har aldrig bestigit berget. Vilket som heller aldrig kommer ske, då man är höjdrädd. Mina mornar handlar ju i största drag om att få tummen ur.

Med korta och huttrande steg på tå små sprang jag över till badrummet som fanns i rummet jag lånade hos Liam. Eller nu vet jag ju inte om Liam och hans flickvän äger det tillsammans eller inte. Men eftersom Liam inbjöd mig att bo hos honom när jag frågade efter bra hotell. Därför så väljer jag att säger att det är hans hus och hans gästrum. Badrummet hos Liam var lyxigt men stilrent badrum med marmor kakel med silvriga detaljer. Även en välmående palm stod och visade sin bästa sidor i lampans sken i ena hörnet. Nästan så jag vill spy på den. Jag mådde ju inte så jättebra på mornarna och inte nu när graviditeten påverkade kroppen. Dom säger ju att efter vecka tjugo så blir det mera njut fullt. Hoppas att dom knappt två veckorna som återstår dit går fort.

Jag gjorde min väl inövade morgonrutin med att börja dagen med att kissa och sen tvätta händerna och sedan stoppa in tandborsten i munnen och inte försöka spy av tandkrämen. Jag hatar verkligen tandkräm. Spykänslor. Nästan lika mycket spykänslor jag får om jag väljer att äta frukost. Min frukost slinker ner vid mellanmålet innan lunch. Så förmiddagens mellanmål är min frukost. Låter det knepigt, i så fall får du tyck det då. Det tycker min pappa i alla fall.

Jag tassade tyst genom det vita korridoren. Kändes faktiskt lite  underligt. Nästan som en jag var en inbrottstjuv. Min välkommnade känsla var långt borta och jag längtade faktiskt hem. Till mamma om jag får vara ärlig.
Hormonerna i kroppen började spöka och tårarna kom som på en tåg beställning. Det är inte klokt hur mycket känslor en gravid människa har. Det känns faktiskt som om ens egen kropp förråder en ut i finger spetsarna. Låt mig sjunka ihop till en lite pannkaka eller något. Snälla låt mig. Jag knäppte händerna och tittade upp mot taket och bad att låt mig bli en pannkaka.

"Leker du kristen tjuv och polis med dig själv du?" Orden fick mig att hoppa rak upp och 180 grader runt min egen axel. Samtidigt som jag inte kunde få för mig att kväva mitt gälla skrik.

Hans röst fick mig att tappa andan och för att sedan låta mig smällta sönder och samman. Där stod han och bara flinade åt vad som just skett. Jag fick inte riktigt ut dom orden jag ville få sagt utan av ren arghet och fylld av känslor kraxade jag ut mig något vi båda sen skulle glömma.

"Lär dig vet vett innan du väljer att vara nära folk och röra dom" egentligen hade det inte med saken att göra utan jag vill våga få något sagt innan jag valde att springa ner till köket och bort från Harry som skrämt livet ur mig. Så här på min morgonkvist. Jag tror jag sprang mest ifrån honom för han var så jävla snygg. Tydligen hade han sovit här. Jag andtog det eftersom han stod endast kalsonger och kråkbo till hår som var så satans attraherande. Jag måste lära mig kontrollera mina känslor. Även att dom flödar i hela min kropp. Även fast jag inte vet vad det är som jag drar för så vet jag en sak i alla fall. Han är farlig för mig.

Jag tassade fram i köket. Det var så tyst att jag inte riktigt vet vad jag skulle ta mig till. Jag vågade ju inte ta något från kylskåpet att dricka och jag vågade inte heller ta ner ett glas från skåpet. Jag vågade inte heller gå ut till tv-rummet och sätta på TV. Jag vågade inte heller öppna altandörren och gå ut. Så där stod jag och så säkerligen väldigt konstigt ut. Harry hade ju haft rätt. Jag liknade verkligen en tjuv när jag smög runt som jag faktiskt gör. Var han tvugen och ha rätt. Men det var nog mest för att jag inte riktigt kände Liam så särskilt bra. Visst jag skulle ju kunna gå upp och leta rätt på Harry eftersom han var vaken. Men just i dax läget var ju det ett uteslutet altenativ . Inte låta mig gå till honom för en sådan enkel sak att jag inte riktigt vet vad jag ska göra. Det var ju lite så med mig. När jag väl hade kommit upp och börjat gått så var mitt morgonhumör som bortblåst.

"Ser man på är det inte var lilla inbrotts ljuv igen?" Det skrattade tonnen i hans röst gjorde mig knäsvag och alldeles stum. Jag förstod varför så många miljoner människor var kära i honom och avgudade honom. Men jag tycker synd om dom som inte ser vilken skitstövel han faktiskt är. Jag kände vindpusten på mina nakna armar som knottrade sig och hur mina näsborrar vidgade sig när hans doft följde med i vinddraget som blev till när han passerade mig när han gick förbi mig i dörröppningen och in i köket. Denna gång var han faktiskt påklädd vilket glädje mig lite åt. Då slapp jag ju bli påkommen av att titta detaljerat på hans tatueringar. Min hjärna började redan sätta upp en scen i min skalle över hur jag och han delade säng medans hans överkropp var utan skydd och min hand ritade försiktigt runt hans tatueringar. Jag drog en djupsuck av välbehag och jag insåg hur mycket jag nöjt av att vara i hans närhet. Jag skakade irriterat bort den envisa tanken om vår relation som bokstavligt talat inte ens existerar och just nu vet jag inte om den någon gång kommer ens göra det. Men det får faktiskt tiden utvisa. Just nu måste jag lära känna honom och på något viss tala om det för honom.

"Ska du stå där hela dagen eller ska jag ringa polisen" Hans flin ville jag bara tysta. Jag suckade och skakade på huvudet och klev sedan in i köket för att ta mig fram till att dom höga barstolen. Jag hatade hans nöjda flin över att han fick mig att flytta på mig själv. Jag hatar även att han fick mig göra som han vill. Jag gjorde det liksom i trans, jag tänkte inte så mycket. Han var farlig för mig det visst ju jag sen tidigare. Men såhär kunde jag inte ana. Han måste vara långt bort från mig. Problemet är ju att just nu blir ju han en dela av mitt liv eller rättar sagt min son liv. Det kommer ju aldrig någonsin förändras.

Den kalla stolen mot mina nakna ben i min bara shorts gav mig kalla kårar och noppriga ben. Det kändes så stel i luften. Båda vill säga något men ingen gjorde. Eller rättare sagt jag. Harry var ju mest nöjd över vad han åstadkommit med mig. Vilket pris han har vunnit. Tyvärr är jag inte särskligt inpad. Min menning lyde mer åt hållet att han blir bara en större idot destå längre vi ungås. Jag suckade tungt och lätt mina ben dingla ner från den höga barstolen.
Jag tittade ner på mina händer som låg knäppta på den kalla bänkskivan. Jag var inte dugg intresserad av att föra en civeliserad konversation med honom. Allt jag kunde tänka på hur jobbigt Harry kommer få det den dagen han får reda på att han ska bli pappa.