Your son | H.S |

{Kapitel 13}

Jag kan inte andas. Jag kan inte tro. Jag kan inte acceptera. De får inte vara sant. Inte inte inte. Dom är mitt allt. Den smärta får inte vara deras. Deras hjärtan kunde slå så många år till. Deras hovar kunde ha gått så många mil till. De får inte vara sant...men de är de

"Mitt stall har brunnit. Min hästar....hästarna...dom..do..dommm brann...i...ii..innn..inne"

Jag brast och kan inte andas jag. Min älskade hästar dom var borta, i smärta. Den smärta dom måste känt. Trårana bara rann. Mina stäband bara gav ifrån sig skrik. Kroppen bara skakade.

Mardröm, vakna, mardröm, vakna. Hela min kropp skrek. Hjärta bara pumpade. Mitt liv var i spillror. Hjärtat var i krass. Hjärna var totalt tom. Musklerna krampade. Livet var totalt förstört.

Min fina älskade vänner borta i smärta och panik. Brann inne. Orden spelar upp sig i mitt
huvud om, om och om igen.

Liam bara höll om mig och hans flickvän och min nyfundna vän hämtade filtar för att lägga om mig  för att dämpa shocken som befanns sig om mig.

Klockan tickade och tickade vidare. Klockan slog tre när läkaren knackade på dörren. Psykakuten. Liam hade kört mig dit när man mitt i min chock fick panik och flippade helt ur. Min hjärna kunde hantera dig och inte heller jag själv eller min kropp.

Så har var jag nu. Fullproppad med lugnade medel och stöd av personalen här för att lugna mig. Även för att jag skullr kunna hantera de som just hänt.

Fruktanvärt. Hemskt. Stackars ryttare. Tänkt på hästarna. Ord som personal har sagt som dom tror att jag inte hört. Mitt liv är i spillror.

Prince, vilogo, blue, katittzi, street, hugo är borta nu. Mamma har lovat att dom ska få den värdigaste begravningen en häst kan få. Begrava hela kroppen i deras stora fina sommarhage, tillsammans.

Vad ska jag göra nu. Inga hästar i världen kan ersätta dom. Alla är egen uppföda och har tränats och tävlas endast av oss i familjen. Livet utan dom kommer bli svårt.
Dock klarade ju sig alla ston och min två gamla pojkar helt oskadda då dom skenade långt bort från branden dom kunde komma i löstdriftshagen.

Tur att Emma har flyttade ut, tänkte jag lite snabbt. Emma var min bästa vän och hade sina två ston i den lilla lösdriften hos oss. Men efter vårt bråk i stallet flyttade hon ut och jag har inte hört av henne sen dess. Varför vi bråkade var enkelt, hennes hästhållning är inte okej. De är aldrig okej att slå, skylla och bestraffa sin häst för att den inte vill eller kan. Den gör så gott den kan. Den finns gränser för vad en häst får göra men aldrig okej att utsätta den för fysiksa bestraffningar som inlåssning och mindre mat som konsekvens för ett beteende. Eller överdriving spö och sporrandvänding.

Helt plötsligt var jag arg på henne och ville skylla på henne för branden. Orsaken var ju ännu inte faställd. Så tillsvidare kan jag ju få skylla på henne. Skulle inte förvåna mig om de var hon som ville hämnas. Hennes inställding till djur är inte okej överhuvudtaget.

°°°

Klockan slog tre tolv timmar senare och Liam var här för att hämta mig. Medcinerna som jag skulle ta framöver som skulle hjälpa mot min tankar som på gått sedan beskedet. De var skönt att äntligen få träffa någon som man kan prata med om alla mina tankar och känslor.

"Ska vi gå" Liam sträckte ut sin hand mot mig och jag tog den som ett tecken att jag ville gå.