Rädda Mig

Kapittel 2

Hon låg så stilla som möjligt när mannen placerade henne på en kall och hård trä brits. Hon suckade lättad när hans kropp lämnade hennes. Hon satte sig upp och såg hur en liten skröplig gumma gick runt i rummet. Hon hade långt grått hår och en grå sjal runt sina smala axlar. Runt halsen bar hon flera halsband med glas flaskor som klirrade lätt mot varandra när hon rörde sig. Den gamla damen vände sig mot henne och visade en rad vita tänder i ett vackert leende. Hon gick mot henne med en svart burk med ett lock utav trä. När hon kommit fram till britsen log hon.

- Det kommer att svida mitt barn sade hon och skruvade av locket. Från burken kom en lukt som bara kunde beskrivas som förruttnelse. Sara ryggade lätt undan men den gamla damen bara höjde en hand så att hon inte kunde röra sig.

- Lugn mitt barn den skall endast hjälpa dig att läka. Du måste klä utav doften med ditt sinne. Bryt igenom den giftiga lukten och se det vackra i något som värkar vara farligt. Sara nickade och försökte att koncentrera sig på den vidriga doften. Hon kunde blanda in en annan doft nu. Det var som om en blomma slagit ut i rummet och ett leende spred sig på den gamla damens läppar.

- Inte ens Mikael klarade det så fort flicka lilla. Sade hon och fortsatte. Det kommer att svida lite. Sara nickade och höll fram armen mot den gamla damen som lade något som liknade en handduk på undersidan eftersom att kniven trängt rakt igenom armen. Sara hjälpte henne så gott hon kunde genom att hålla kvar tygstycket under armen och blev lite oroligare när hon kände hur blodet sipprade igenom den. Damen satte ner ett krokigt finger i burken och drog upp något som liknade kära. Sara svalde rädslan och höll kvar armen när Johanna lade på salvan men sedan började helvetet. Den svarta massan kröp ner i hennes sår och började att bubbla. Det kändes som om något kokade i hennes arm och sedan kom hennes kropps bortstötande reaktion. Salvan skvätte upp ur såret och den gamla damen såg förskräckt på hur flickans arm hade reagerat på den svarta magin som brukade hjälp folk att läka om de kände blommans doft i den.

- Vatten! Skrek flickan och Johanna gav henne en kanna med sötvatten. Sara tog tacksamt emot vattnet och hällde lite i det uppfrätta såret. Johanna såg hur det genast läkte och insåg att vatten var den livskraft flickan behövde. Johanna tittade ner på flickans ben där det fortfarande stack ut en gren. Flickan tog ett fast tag om grenen och drog ut den. Hällde sedan vatten över såret som genast slutade blöda och sedan såg Johanna hur hon långsamt gled bort från deras värd och in i mörkret som skulle skydda henne tills morgondagen. När Johanna kände att hon var helt medvetslös lämnade hon flickan för att tala med generalen. Hon lämnade sitt rum i en rask takt och svängde höger i den långa korridoren. Femte dörren till vänster hade ett speciellt utseende. Olikt de andra dörrarna hade den en svart lackering för att visa att den mörka makten regerade. Hon knackade snabbt tre gånger på dörren innan hon klev in med huvudet högt för att visa sin egen makt. Mikael satt vid sitt skrivbord.

- Sir flickan klarade inte av mina salvor. Sade hon och stirrade på mannen framför sig.

- Varför inte miss? Frågade han och såg på henne med en blick hon aldrig skådat tidigare hos den kraftfulle generalen.

- Hennes själ är för ren sir. Hon tål inte svart magi. Svarade Johanna och nickade mot sitt rum.

- Kommer hon att bli bra miss? Hon betyder mer för mig än ni kan ana. Sade Mikael med mycket kärlek och sorg i rösten.

- Hon är bra sir hennes egna krafter läkte henne med hjälp utav vatten. Hon kommer dock inte komma ihåg något av det imorgon. Det var som om hennes krafter handlade på ren instinkt när den mörka magin ville komma åt den. Mikael såg lättad ut efter att få höra detta men visade det inte för den gamla damen. Han reste sig upp och bugade inför henne.