Rädda Mig

Kapitel 4

Sara hade inte vetat vad som hände men hon hade skickat budskapet. Hon hade gett barnen en chans och hon visste att hon gjort något viktigt även om hon inte till 100% var säker på vad hon egentligen gjort . Hon hade gett Leila flickan med flätan kraften över det djur hon kallat på via vattnet och Samuel hade precis innan han blivit sliten från henne fått hennes styrka men hon hade även tagit något från honom. Hon höll långsamt på att stjäla något från alla barnen i rummet även om hon inte ville det skälv. Hon ville inte ha det men samtidigt undrade hon om det var hennes själ som tog något från deras eller om deras avlastade sig på hennes. Hon kunde inte röra sig men samtidigt kunde hon på ett nytt sätt känna hela världen och även om hon inte ville det kände hon hur barnens tyngd lättades från deras hjärtan. Ingen av dem ville egentligen ha de krafter de hade och hon ville inte ha dem heller men hennes skäl ville det. Hennes själ sög åt sig den minsta gnutta magi ur barnens själar  utom från Samuels nya styrka och Leilas märke. Men det var något annat de var kraft från hennes märken. Kraften i deras själar blev allt mindre och Sara visste innerst inne att detta var vad de ville. 

- Hon räddar oss på mer än ett sätt. Hörde hon en röst säga och hon kände genom sina nya krafter att alla barnen såg mot där rösten kom ifrån.

- Hur menar du? Frågade Amelias röst och alla barn väntade spänt på svaret. 

- Min mor berättade om den utvalda innan jag blev bortförd. Hon berättade att den utvalda skulle fria oss från vårat fängelse men hon skulle även fria oss från förbannelsen som vilar över våra själar. Den utvalda kan inte vara någon annan än Sara. Jag känner det. Jag känner hur mina och era krafter dras till henne och jag såg när märket bildades på Leila. Hon har räddat oss och befriat oss på samma gång och jag vet att de hon har valt ut att leda oss vet precis vad de ska göra även om de inte talat än. Vi kommer alla att komma är ifrån i natt och det kommer Sara se till även om hon inte kommer att färdas med oss. 

När rösten tystnat kände Sara hur något slöts inom henne och hon kunde åter röra sig igen. Hennes nya krafter hade landat på plats och hon visste hur hon skulle hantera varenda en. Hon rätade på sig och kände hur kedjorna stramade åt om hennes kropp. Hon öppnade munnen för att tala och ur henne kom en ny röst. En röst som var full av kraft och visdom som hon visste att alla barnen skulle lystna till och ingen skulle kunna låta bli att lyda.

- Leila vet vad ni ska göra och Samuel har kraft att bryta upp de sista burarna. När jag säger till ska ni all kliva ur era burar så tyst och lugnt som möjligt Samuel ska befria de sista och sedan går ni  bara upp på övre däck ingen kommer att hindra er och en våg kommer att svepa förbi. Ni måste hålla varandra i handen och Leila ska vara den första som hoppar i alla andra ska vara strax efter och när vågen är precis under er hoppar hon. Förstått? Alla barnen nickade och det var helt tyst Ingen vågade säga ett ord och tystnaden i rummet gick nästan att ta på. 

Amelia var ledsen över att de skulle överge Sara men hon tänkte inte låta bli att lyda hennes order. Hon skulle göra som hon alltid gjort och lyda den som verkade vettigast. I det här fallet var det Sara och det skulle bli bra. Hon tänkte tillbaka på vad det andra barnet berättat om den utvalde och undrade om det verkligen kunde vara Sara? Jo hon var mäktig det hon inte tvivla på men var hennes styrka verkligen borta? Skulle hon kunna lämna allt bakom sig och fortsätta sitt liv som en normal människa eller skulle det kännas konstigt utan kraften hon burit inom sig? Hon kände efter. Försökte leta fram den men hon kände inget. Hon försökte känna den igen men där den tidigare varit var det nu bara tomt. På ett sätt var det det bästa hon någonsin upplevt. Det var kraftens fel att hon tvingats fly. Det var kraftens fel att hon blivit fångad och det var kraftens fel att hon aldrig fått gå i skolan för att hennes mamma var rädd att någon skulle få syn på det blonda håret och veta att hon hade krafter. 

-Nu! Saras befallande röst fick allt att gå mycket fort alla barnen som kunde gick långsamt och tyst ur sina burar. Samuel bröt upp buren han varit i och sedan den sista. Leila hade ställt sig vid dörren och tagit ett barn i handen och tillsammans bildade de en lång kedja då alla barn höll någon i handen. Leila började att gå upp för den branta trappan och vidare genom den svagt upplysta korridoren där vakter stod frusna som om tiden stod still. Ingen sade något och Leila som gick först kände spänningen i luften, som en tät dimma runt sig. Hon förstod att Sara hade gjort något när de passerade vakt på vakt utan att någon av dem ens rörde på sig. Hon hade kommit till den smala trappan som ledde till översta däcket och knuten som hon under hela tiden känt i magen blev allt starkare. Hon skulle hoppa över relingen med alla barnen på skeppet i släptåg. Men varför? Jo för att en främling som ingen av dem sett förut och denna främling hade gett dem en chans. En ända chans och den skulle de ta. De skulle ge den ett försök även om de kunde innebära så många barns död. Hennes död. 

Trycket höll på att bli för mycket för henne och hon var rädd att hon inte skulle orka så att de kunde ta sig hela tiden. Samtidigt skulle hon pressa sig så länge att de i alla fall skulle hoppa av skeppet. Hon kände hur Leila gick upp för den sista trappan och sedan ut i den svala natten. Hon kände även hur odjurets massiva kropp gled genom vattet. Han skulle hinna. Han skulle rädda barnen och det var det viktiga för henne. Barnen var de som behövde en framtid, inte hon hon var ett monster. En galning. Hon hade tagit det ifrån dem och hon skulle använda det mot alla i sin värld hon var kraftfull. Men kunde hon kontrollera sig? Hon kände Leilas kropp lämna skeppet i precisrätt sekund och hur alla landade på idjurets rygg. De var säkra, men vad skulle hända med henne?