Rädda Mig

Kapitel 12

Tanja log på ett sätt lugnad av orden Sara viskat i hennes öra även om ett hugg av sorg sköljde över henne. Den vackra kvinnan skulle inte kunna hålla sitt löfte för hon hade ingen makt på herrens ö. Hon hade lika gärna kunnat viska att hon skulle få grisar att flyga med vingar som skulle växa ut under klövarna och sanningen skulle vara lika stor. Men känslan av att en vuxen kvinna tröstade henne var så lugnande att hon lät sig svepas in i den varma filten av lögner Sara viskade. För när allt kom till slutet skulle Tanja inte vara värld mer en det hon var. En liten människoflicka på herrens ö. En liten människoflicka utan makt att skydda sin familj. Men för tillfället fan hon tröst i Saras omfamning. En tröst som skulle föra de båda flickorna nära varandra. För Tanjas ömma kropp var inte bara skadad på utsidan. Hon var för sitt inre märkt med herrens deprimerande sigill. Ett sigill som skulle komma att tynga henne allt mer för var dag som gick. Men detta skulle inte någon få veta förrns det var försent. Saras löfte var redan en lögn för något skadade henne hela tiden skadade henne på ett sätt som skulle få förödande konsekvenser för alla hon kände. Inte bara sin närmaste familj utan alla hennes vänner. 

Sara kände hur Tanja gled in i en djup sömn i hennes famn och suckade av lättnad. Hon visst inte om hennes löfte till flickan skulle gå att hålla men en sak var säker för att det skulle gå över huvud taget behövde hon kontroll och för att få det behövde hon öva. Öva på att använda sin kraft. Och det bästa sättet för henne att göra det skulle vara att hjälpa Tanja att komma ut. Även om hon inte skulle lyckas ta sig ut själv kunde hon hjälpa den lilla flickan bort från helvetet. Hade de tur skulle båda undkomma men chansen att det skulle ske var liten. Det hade Sara sedan länge insett. Herren skulle inte låta det ultimata vapnet glida genom porten till sina celler. Han skulle försöka kuva henne till att bli det monster han sökte. Men Sara kände att det inte skulle hända. Får så länge den extrema mängd ljus strömmade genom hennes ådror skulle hon vara emun mot varje gnutta mörker som försökte störa henne. 

Herren såg på de båda flickorna kuvade i en cell så långt ifrån solljus hans fängelse kunde åstadkomma han såg på Sara med en förundrad men hatfylld blick innan han återgick till sina planer. Flickan hade visat sig vara effektiv och han log smått åt tortyren han själv utfört på henne. Psykisk tortyr var det bästa han visste och snart skulle ljuset som speglade flickans själ vara lika dött som de brända träden som kantade ingången till hans palats. Och med det mörker han printat in i hennes patetiska lilla kropp skulle Sara förändras. Sara skulle göra allt för den lilla människan det hade han sett till att ordna med ett litet ess i rockärmen. Sara var kanske emun mot mörkret men en modersinstinkt hos en så ljus varelse som hon var gick inte att förbise. Lite av hennes DNA hade därför printats in i Tanjas kropp för att sätta igång känslorna i Saras utmattade kropp hon skulle inte veta att hon blivit lurad förrns det var försent och då skulle han ha makt över henne. Att fylla henne med mörker hade visat vara omöjligt då ljuset var för starkt. Därför skulle han istället låta mörkret växa från hat. Hat för flickan hon älskat. Men först måste planen gå som planerat. Han skulle föra ihop dem så nära varandra att det skulle smärta dem båda att släppa taget. Men bara en skulle dö. Bara den starkaste skulle överleva och han visste inte vem av dem det skulle vara men han hoppades att Sara skulle klara ännu en utmaning. 

Sara vaknade av ett dån och höll Tanja närmare sig för att skydda den lilla flickan från det som orsakat oljudet. Då kände hon det. Hundratals fötter som sprang ner för trapporna men klingande vapen i händerna och en stark skräck spred sig genom Saras blod. En skräck som förlamade henne in i märgen. För i sina huvuden mässade alla soldaterna. "Ben skall knäckas blod ska flyta tårar fällas och skrik eka genom natten" Om och om igen hördes hundratals röster säga orden och Sara visste att hennes och Tanjas vila var över. De skulle behöva kämpa för varandra för att överleva nu och en sak var säker. Blod skulle flyta men Sara visste inte vems blod som skulle fläcka golvet. Hon hoppades bara att det inte skulle vara Tanjas. Tanja var den viktiga av de två och om Sara skulle behöva kämpa till sin sista blodsdroppe för den lilla flickan var det vad som skulle ske. Sara spände sig och bröt sig ur transen av skräck hon varit fängslad i innan hon grep tag i Tanja som var stel av skräck och släpade henne fram till gallret till cellen med ett kraftigt ryck slet hon upp stängerna och öppnade utan problem dörren innan hon slängde upp Tanja på ryggen och sprang allt vad hon kunde. Sprang mot männen som kom för dem. Sprang mot solljusets frihet. Hon kom en trappa upp och klingande av vapnen ekade nu starkare mellan de kala stenväggarna. Hennes hjärta klappade hårt i bröstet men hon skulle inte ge upp. Hon skulle inte låta mörkret ta hennes lilla flicka och hon själv skulle kämpa för livet de båda förtjänade att leva.