Rädda Mig

Kapitel 7

Is kallt vatten sköljde över hennes möra kropp och så som många gånger förut kunde Sara känna hur hennes kropp läkte på bara ett fåtal sekunder. Hon öppnade ögonen för att se mörker. En skugga mörkare än någon annan fällde sig lång och ståtlig över hennes fortfarande  svaga kropp som låg på golvet framför Herren. Hon såg på honom med avsmak i blicken och hatet bubblandes i bröstet. Hon hatade mannen som var ansvarig för att hennes familj blivit splittrad och sedan krävt hennes mors liv. Sara reste sig smidigt upp på fötter för att sedan vingla till när blodet rusade ner från hennes huvud. Mikael sträckte ut en hjälpande arm innan Herren gav honom en skarp blick.  Han backade respektfullt undan innan han lämnade rummet för Sara och herren att vara ensamma. "Så Sara jag är Sephirot mörkrets herre" Började han och gav henne en mörk lustfull blick. Hon backade undan ett steg när han kom närmare och hon kände sig kraftlös när mörkret tryckte på runt henne. Den ljusa magin hon bestod av böjde sig under mörkrets väldiga kraft och hon motstod frestelsen att böja ner huvudet inför Sephirot. Han flinade elakt mot henne innan han sträckte sig efter hennes sköra och drog henne till sig. "Jag kommer endast be dig snällt en gång Sara" Väste han i hennes öra och hon kände hur något varmt och blött gled ner för hennes hals. Hon ryckte till av obehag när det gled upp för hennes hals igen. Hon vill inte tro att han hade slickat på henne men spåren efter hans slemmiga tunga kändes tydligt mot hennes hud. "Anslut dig till mig mitt barn så kommer inget ont att hända dig." Sade han lugnt och melodiskt innan han lät sin hand glida ner till hennes höft. Hon försökte bryta sig ur hans förtrollning men hon kunde inte röra sig under hans blick och hon visste att han hade gjort något med henne. Än en gång kunde hon känna hans andedräkt allt  för nära hennes hud och hon ville springa därifrån när hon kände hans läppar borsta mot den ömtåliga huden på hennes nyckelben. Handen på hennes höft gled ner för hennes lår för att sedan vandra uppåt mot hennes rumpa. 

Men hans rörelse fick inte det resultat han önskat då han ville göra henne osäker och  svag fick hans lustfyllda rörelser henne bara arg. Hon var en stark kvinna som kunde klara vad som helst och han hade ingen rätt att röra vid henne. En chockvåg av ilska spreds genom hennes kropp och gick vidare ut ur hennes hud. Ett vrål lämnade hennes läppar när vågen träffade luften i rummet och rusade genom mörkret gjorde det ljusare och henne starkare. Sephirot låg på golvet och försökte ta sig upp när hon gick fram till honom och sade klart och tydligt. "Om du hade frågat snällt istället för att ta min familj ifrån mig och föra bort mig från mitt eget hem hade jag kunnat säga ja." Hon tog en liten paus för att samla ihop mer kraft innan hon fortsatte.  "Men jag jobbar inte med mördande avskum som inte ens kan lämna sitt land för sin egen skull. Du är feg och svag Sephirot och jag vägrar att jobba för dig som Mikael jag är inte din slav." Ett skratt lämnade hans läppar innan en våg av kyla spreds genom hennes kropp. Hon slogs till marken och han var snabbt över henne. "Jag lämnar inte mitt land eftersom jag inte behöver det min vän." Sade han och sparkade henne hårt mot sidan. Smärtan ilade i hennes kropp där hon låg och efter sparken kunde hon klart känna att ett av hennes revben var brutet. Hon lade försiktigt en hand över den ömmande platsen och kved till. Ett mörkt skratt ljöd genom rummet och hon stelnade till innan en andra spark träffade hennes beskyddande arm. Ett blodisande skri lämnade hennes läppar när armen trycktes mot det brutna revbenet och tårar sipprade fram genom hennes hårt stängda ögonlock. Hon försökte rulla ihop sig för att skydda de ömmande revbenen men han valde att istället stampa på henne. Ännu ett skri fyllde rummet följt av en chockvåg av ljus. Sara kände hur hon lyftes upp i luften och ett knackande ljud uppstod när hennes revben drogs till rätta. En ensam droppe blod rann ner för hennes högra mungipa innan hennes tunga fångade upp den förrymda droppen.  Herren såg storögt upp på henne innan han föll på knä med ett flin på läpparna. "Ni är starkare än vad jag trodde min älskling." Sade han innan hon långsamt dalade mot marken och landade rakryggad på de nu vita marmor golvet. Hon såg sig om och hela rummet hade förändrats. Väggarna var vita och möblerna som tidigare varit svarta och grådaskiga hade nu en krämig ljus färg. Sara log mot Sephirot. "Som sagt jag kommer inte att jobba för dig." Sade hon kaxigt och satte händerna i sidan. " Synd för dig." sade han och reste sig. Du hade sett bra ut vid min sida men nu måste jag tyvärr göra mig av med hotet" Sade han och lyfte handen med en svepande rörelse och visade upp en svart dolk. Sara reagerade instinktivt och satte båda händerna framför ansiktet. En våg av eld sköt ut från hennes öppna handflator och Sephirot parerade elden med en handrörelse. Elden vände håll och sköt ut mot vägg panelen som genast flammade upp och började brinna. Elden växte sig starkare när Sephirot närmade sig henne och ett klot av eld sköts ut mot honom. Han vände det mot henne och hon såg hur klotet kom emot henne i en hiskelig fart innan värmen slukade hennes kropp och allt blev svart.