Rädda Mig

Kappitel 5

I samma sekund hon släppte taget bröt allting ut. Soldaterna som tidagare endast kunnat beskåda barnens vandring genom skeppet rusade till relingen bara för att se barnen segla bort på ett odjur större än skeppet skälvt. Det tog inte lång tid innan dem var utom synhåll och Mikael skrek ut sin ilska över relingen. Sedan kom han att tänka på en sak. Sara. Hon fick inte komma undan! Han rusade ner till botten av båten ner i fängelsehålan för att se den sköra flickan hänga löst i kedjorna. Hon tittade upp på honom med hat i blicken och en brännande känsla i bröstet. Mikael kände hur han ville vika sig under hennes mäktiga blick. Han kunde känna hur krafter pulserade ut från hennes kropp likt hur ett hjärta pumpar ut blod genom ett blödande sår. Och han visste. Han visste att han inte längre behövde barnen. Hon hade nu de krafter mästaren ville ha i en person och hennes räddande av barnen hade gjort henne trött och sliten. Ett leende spreds över hans fylliga läppar och han tog ytterligare två steg närmare buren innan hennes blick blev för mycket. Det utstrålade ett hat han aldrig känt tidigare och han hoppades att det hatet skulle vändas mot hans bror. Saras pappa som tydligen varit för vek för att berätta om honom. Mikael vände sig åter om och lämnade flickan hängandes i sina kedjor. Han skulle göra resan så fort som möjligt så att de kunde komma åt de magiska kedjorna innan hon listade ut hur hon skulle bryta sig lös från buren och fly. Han kom upp på övre däck och skrek ut till sina män. "Full vind i seglen och styr mot mästarens land." Med ens hade alla mannar samlats på däck och jobbade för fullt. Han kände ett svagt ryck när seglen fick vind och skeppets fart ökade. Han log för sig själv när han tänkte på sin bror. Han skulle få betala med sin dotter för det hann gjort mot deras mor och honom. Han skulle äntligen få sin hämnd och när tiden var inne skulle Sara se vilket monster hennes far var. Mikael kunde se framför sig hennes ansikte när hon hade trott att han var hennes far. Han älskade henne även om det han gjorde nu var fel mot henne gjorde han det för hennes skull. Hon skulle bli en mäktig kvinna som kunde få vad hon ville bara hon tittade på det. Och han skulle vara hennes krigare och beskyddare. Han skulle göra allt för sin brorsdotter bara hon litade på honom och älskade honom som han älskade henne innerst inne. Men först behövde han göra sin mästare nöjd. Han skulle föra Sara till honom som det vapen hon kunde användas som. Han skulle på ett sätt sälja henne till fienden. Men han gjorde det för henne. Så som han skulle hon bli högt uppsatt om hon gjorde som herren bad henne. Och till skillnad från hennes far skulle hon få det mest underbara rum att sova i. Med tjänare som kom med allt hon önskade. Istället för att få ligga på smutsig halm i fängelsets lägsta cell.

Ljuset sipprade in genom en liten glugg vid taket och den smala strålen var inte nog för att lysa upp hela rummet med Sara visste att hon var ensam. Barnen hade lyckats fly och det fanns inga andra fångar på skeppet. Bara hon. Samtidigt visste hon att ett litet ryck i kedjorna skulle släppa lös henne. Hon kunde vara fri på en sekund bara hon lyckades bygga upp sin styrka. Men för att hela sig själv behövde hon vatten. Söt vatten för att vara korrekt och det hade hon inte tillgång till. Hon  skulle förmodligen inte få något från vakterna heller. Hon hade en känsla av att Mikael visste att hon hade barnens kraft nu och han var på väg mot sin så kallade herre med sin fångst. Hon släppte ut en frustrerad suck och slappnade av. Hon kunde inte göra något just nu och det vore bara dumt av henne att  kämpa mot dem nu när hon var svag. Det skulle inte hjälpa henne utan bara dra henne djupare ner i den röra hon redan satt fast i. Hon kunde höra hur alla på skeppet jobbade på övre däck och hon kunde höra hur elden i kökets spis tillagade den mat som alla behövde. Hennes mage kurrade förrädiskt och påminde henne om att hon inte ätit på nästan 2 dagar. De hade inte gett  henne någon mat dagen efter att hon släppt ut barnen och  Mikael hade bara varit ner till henne en kort stund för att titta till henne. Hon hörde lätta steg i trappan och tittade upp för att se  den lilla tanten som tagit hand om hennes skador den första natten hon var på båten. Vi är framme om 30 minuter miss och Mikael ville att jag skulle göra dig i ordning. Sara nickade lätt och hörde hur flera män var på väg ner för trappen för att ta henne till Johannas rum. Vakterna låste upp buren och bojorna som höll henne uppe. Saras svaga kropp föll mot marken och en av männen fångade raskt upp henne och började bära henne mot den branta trappan. De gick förbi den svarta dörren och in i ett badrum. Johanna hade fyllt ett badkar och en svart klänning med blodröda detaljer hängde prydligt på ena väggen. Soldaterna satte ner henne på en stol och lämnade rummet innan Johanna började dra av den smutsiga och trasiga klänningen från Saras magra kropp. Johanna hjälpte henne sedan att ta sig ner i badkaret och Sara kände hur hennes krafter återvände till henne. Johanna hjälpte henne att tvätta sitt gyllenbruna hår som efter badet sken som silke. Och hennes vita hud lyste som ett ljus i det dunkla rummet. Sara som tack vare vattnet nu var stark tog på sig den svarta klänningen som var otroligt vacker. Klänningens bakre del var längre än den främre och släpade lätt mot marken. Den tajta klänningen hade även en slits över det vänstra benet sm gick till mitten på låret. Sara tyckte inte om att visa så mycket hud men det gjorde klänningen lätt att röra sig i. Den hade även långa tajta armar och de röda detaljerna utgjordes av sidenband längs botten på klänningen men även runt hålen för händerna och huvudet. Även klänningens insida var röd så att tyget på insidan av slitsen syntes tydligt. Johanna kammade igenom hennes långa hår och flätade det sedan på sidan i en tjock fluffig fläta som framhävde hennes ansikte. Sara hade även sitt eget halsband på sig och svarta högklackade skor. Mikael hade även önskat att hon skulle ha röda läppar och svart smink runt ögonen för att framhäva dess gröna färg. När hon var färdig tackade hon den gamla damen som bara ville henne väl och vände sig för att gå ut genom dörren. När hon öppnade möttes hon av en förvirrad vakt som stirrade på henne.

-Miss Sara generalen ville att jag skulle ta er till hans hytt. Sade han och såg på henne med lust i blicken. Sara gav honom ett bistert leende innan hon nonchalant gick förbi honom och gick mot den svarta dörren. Hon öppnade utan att knacka och gick fort in i hytten. Mikael gav henne en sur blick in han visade med handen att hon skulle sätta sig mitt emot honom på stolen på andra sidan skrivbordet. Sara beundrade hans arbetsrum innan hon fäste blicken på honom och kände hur en våg av kärlek gled genom henne. Han såg verkligen ut som hennes far och minnet av honom fick en tår att sakta rinna ner för hennes kind. Han hade inte förtjänat att dö. Men han var borta. Mikael log mot henne och sträckte sin hand mot henne. Hon ryggade inte undan och hans hand strök lätt bort tåren från hennes kind. 

- Du liknar din mor Sara. Sade han med kärlek i rösten. Saras känslor förändrades på en sekund. Det här var inte hennes far. Mannen som satt framför henne var bara en ond man som förstört hennes familj. 

- Oh du menar hon du dödade? Frågade hon sarkastiskt och vände sig bort från honom. 

- Jag hade inget val vännen det var en del av ordern. Försvarade han sig men hon lyssnade inte. Han var bara en kallblodig mördare. Som inte förtjänade hennes förlåtelse. Skeppet gungade till och Sara tappade för en kort sekund balansen och gungade till på stolen vilket ledde till att Mikael log. 

- Vi är framme vännen och vi ska stanna här på skeppet tills herrens män kommer. Då ska jag föra dig till mästaren och du ska inte fly. Är det förstått?

- Du måste stoppa mig från att fly för jag kommer inte träffa din herre. Han är en mördare precis som du och ja vill inte ha med någon av er att göra. Sade hon innan hon reste sig och började gå mot dörren.  Hon stoppades av två armar som slöts runt hennes smala midja.

- Inte så fort sötnos jag har något som kan tvinga dig dit bara dem kommer hit mycket snart. 

- Jag följer inte med dig någonstans! Skrek hon förtvivlat och började kämpa mot hans grepp. Hon vred sig runt och han tappade henne, men hon var ur balans och fann sig skälv liggandes på golvet med Mikael över sig. Han grep tag om hennes händer och höll dem i en hand medan han pressade sitt svärd mot hennes hals. 

- Du följer med mig vännen vare sig du vill det eller inte, så kommer du gå till herren och ansluta dig till honom. Är det uppfattat? Trotts hans ord vred hon sig i hans grepp och slet sig lös. Hon skrapade händerna mot trägolvet men brydde sig inte. Hon var stark nu och hon skulle bort från denna mardröm. Hon krälade längs golvet för att kunna häva sig upp på fötter hon kastade sig mot dörren just när den öppnades för att visa två män båda bar på silverkedjor och ett stort leende på läpparna. Mikael grabbade tag om henne igen och tvingade in hennes armar i kedjorna, och började släpa henne mot herrens slott.