Rädda Mig

kapitel 3

Det långa svarta bladet nuddade knappt hennes hud men hon kände hur kyla nästan strömmade ur den hårda metallen och sände rysningar genom hennes kropp.

- Din mor hade fel på mer än en punkt min sköna brorsdotter. Bland annat så dödade jag inte din fega fader. Och om det inte vore för att han är en sådan mes hade du inte behövt vara här idag. Min eller snarare vår moder hade inte varit död och jag hade inte behövt leta efter dig under halva min livstid bara för att få min hämnd.
- Vad talar ni om? Min far var en ädel man som alltid satte sin familj först och det var den resan som kostade honom livet. Han dog för många år sedan och jag förstår inte hur vi kan vara släckt då min far var det ända barnet. Du ljuger du kan inte vara min farbror. Hennes tvivel på fadern hade försvunnit like fort som de dykt upp. Mikael ville bara åt hennes svaga punkt och hon tänkte inte låta honom nå den. Hon tryckte sig sakta upp mot svärdet och log nöjt när mannen drog undan det rädd för att skada henne för allvarligt. Hon vilade på underarmarna och tryckte sig ytterligare lite längre mot bladet. Han flyttade det inte först I tron att hon bluffade något hon aldrig skulle göra. Endast kyla kändes I hennes kropp när svärdets svarta metall tryckte in I hennes hals men Mikael hade en annan reaktion. Han satte svärdet I skidan och sprang upp för trappan till skeppets huvud däck. Sara reste sig upp och gick för att rycka i alla bur dörrar. Hennes styrka blev allt mindre för varje bur hon bröt upp och hon valde därför de äldre barnen burar först. Inte för att hon ville att de yngre skulle fortsätta vara inburade utav för att de äldre var de som kunde kämpa vid hennes sida. När det var två burar kvar orkade hon inte längre och sjönk utmattad ihop på golvet. Barnen hon räddat rusade fram till henne och en av de äldsta flickorna lade en sval hand mot hennes panna. Du måste vila miss. Sade hon allvarligt och lade sedan en tung hand mot såret på hennes hals. Sara försökte förskräckt hålla ögonen öppna rädd för att om hon somnade inte skulle vakna igen. Hon fokuserade på den vackra flickans hår. Det var blont och uppsatt i en lång tjock fläta. Hon såg även hur hon hade vissa något ljusare blonda partier likt naturliga slingor. Hon och de andra barnen hörde flera par snabba steg i trappan ner och hon viskade till flickan.

- Jag klarar mig in i burarna nu så att de inte märker att ni kan komma ut. Ni kan ta över skeppet när det blir natt. Flickan nickade och gick in i sin bur. Alla barnen utom. Samuel och Amelia återgick till sina burar och stängde tyst dörrarna om sig. De två barnen som återstod försökte stoppa hennes blödande sår. Flera svarta soldater drog barnen från henne medan Mikael gick fram till Saras stilla kropp.

- Jag visste inte att ni önskade att dö min sköna. Sade han och droppade vatten på hennes blödande hals. Barnen i burarna såg förundrat på hur Saras sår läkte med en hisnande fart och läkte utan verken ärr eller sårskorpa. Barnen tappade hakan av förundran medan Mikael bara skrattade åt deras ansiktsuttryck han hällde ytterligare lite vatten över de två såren på hennes mage innan han vände henne ryggen och klappade två gånger med händerna. Vakterna lyfte upp Saras nu livlösa kropp och de hängde upp henne med nya kedjor i buren innan de låste om henne och gick. De hade slängt in Samuel och Amelia i en bur med yngre barn som Sara inte hade brutit upp. Barnen som kunde ta sig ut ur sina burar suckade lättat över det faktumet och inväntade mörkrets inbrott, i hop om att ingen utav de svarta skulle komma tillbaka. De kastade emellanåt blickar på de två burarna dr barnen fortfarande var instängda och de undrade ur de skulle gå för dem. Ibland tittade de även på Sara. Särskilt pojkarna tänkte på ur de skulle rädda henne och bli hennes hjältar medan flickorna såg henne som en förebild. Hon hade faktiskt stått upp för dem och tänkt mer på att rädda dem än att sköta sina egna sår. De betraktade henne därför som vuxen och inte minst som en förälder. Särskilt Amelia gjorde detta och hon tänkte på hur hon gav upp för att mannen med mantel inte skulle skada henne. Sara hade försökt trösta henne medan hon var rädd och hon bad om att skälv få bli plågad utav Samuel för att hon inte ville skada henne. Hon var därför glad att hon satt i en bur hon inte kunde rymma från. Hon skulle få stå vid Saras sida och stötta henne dit de nu fördes. Hon tänkte tillbaka på hur Mikael tagit henne och Samuel. Han hade satt vakter vid alla deras nödutgångar i grottan de befann sig i och sedan gick han bara fram, greppade tag i Samuel och slog honom medvetslös. Amelia hade skrikigt innan hon blev infångad av honom och han bar henne som en docka i famnen. Hon hade sprattlat i hans armar men han bara hårdnade sitt grepp om henne innan han steg upp på sin häst. Hon kände sig på ett sätt säker i hans armar. Han hade inte slagit henne eller hotat henne. Bara lyft upp och fört henne till ett för henne okänt skepp. Samuel såg hon inte fören de var ombord på skeppet och då hade han förts vidare och förbi henne genom den långa svagt upplysta korridoren. Hon skälv hade burits in genom en svart lackad trädörr och sedan nedsatt på en hård men ändå bekväm stol. Rummet var något utav de vackraste hon sätt. Stolen hon satt i stod framför ett skrivbord i ek med vackert svarvade ben och fint formade kanter, på andra sidan bordet hade den stora mannen med röd mantel satt sig och betraktade henne med stort intresse. Hon vände bort blicken och tittade på böckerna som stod i en mörkt brun trähylla vid ena väggen. Hon undrade vad det stod i dem och funderade på om mannen läst alla de böcker som var där. Skälv hade hon aldrig läst något och hon var inte heller läs kunnig, men hon tänkte ofta tillbaka på när hennes moder läst ur sagoboken de hade haft där hemma. Sedan vände hon blicken mot det stora fönstret bakom mannen framför henne. Hon såg hur månens silver sken färgade hamnens skuggor blå och hur månen speglades i havets annars så svarta blanka vatten. Hon gillade inte vattnet. Det var skrämmande kallt och kunde dra ner en människa till att möta en plågsam kvävande död. När hon hade studerat och tagit in rummet tittade hon åter på mannen. Han bar svarta strids kläder och en mörkt röd mantel. Vid sidan om kroppen hade han ett stort svart svärd och hon svalde vid tanken på att hon skulle kunna bli spetsad på det.

- Så vad heter du tös? Frågade mannen med en mörk och befallande röst. Amelia hade inte vågat motsäga sig honom utan svarade genast.

- Amelia sir. Hon tittade ner i sitt knä efter att ha uttalat sig och hon lade händerna på knäna för att stödja sin smala och utmatade kropp. Han tittade på henne en kort stund innan han sträckte sig fram över bordet och lyfte hennes haka med ett långt pekfinger. Amelia tittade honom i ögonen och han sänkte sakta handen som om han var rädd att skrämma henne.

- Vad är dina krafter Amelia? Frågade han och hon hade frusit till is i stolen. Hon hade lovat sin moder att aldrig tala om kraften inför en främling. Men samtidigt visste han redan att hon hade dem. Hon undrade om det var smart att ljuga men kände att han visste för mycket för att det skulle kunna fungera. Hon tänkte ytterligare en minut innan hon såg att mannen började tappa sitt tålamod.

- Jag kan få växter att röra sig och växa fortare sir. Sade hon och var på väg att titta ner på sina nu knutna händer när hans finger kom i kontakt med hennes haka igen. Hon rånade lätt innan hon vågade möta hans blick och hon såg att han log.

- Det är en kraft Herren kan behöva miss Amelia. Sade han och fortsatte. Er vän är dock inte fullt så villig att prata kan ni berätta för mig vad han heter och vad han har för krafter? Amelia hade tvekat efter frågan. Kunde hon lita på honom? Han var en främmande man och hon hade inget att göra med Samuels privat liv. Om han inte vill berätta skulle hon inte avslöja honom. Hon ångrade skälv att hon hade svarat nu när hon visste att han inte gjort det.

- Det är nog bäst att han berättar skälv sir. Svarade hon ärligt och fortsatte att se mannen i ögonen. Han såg inte glad ut över hennes svar och slog en tung näve i bordet. Två män hade genast kommit inrusande och gripit tag om hennes armar. Mannen reste sig upp och drog fram en lång dolk ur en låda på skrivbordet. Han närmade sig henne och lade dolken tätt mot hennes hals innan han sade.

- Jag bryr mig inte om vad som nog är bäst tös, ber jag om ett svar ger du mig det förstått? frågade han och hon hade bara vågat nicka till svar. Så vad är svaret? Frågade han nu mycket befallande.

- Han heter Samuel sir men han vägar att berätta vad hans krafter är, Han säger att de är hemska och att han inte vill ha med dem att göra. Mannen backade undan några steg innan han nickade mot de båda soldaterna som drog henne ut ur rummet och fortsatte ner genom den långa mörka korridoren.

Leila hade aldrig vart den som brytt sig om andra. Snarare tvärt om hade hon alltid gått på ren överlevnads instinkt, vilket kanske inte är så konstigt när man vuxit upp i skogen utan föräldrar. Därför var denna känslan ny för henne. Hon ville hjälpa Sara även om hon trodde att hon inte kunde hade hon ägnat de två senaste timmarna på att lista ut hur hon och de andra skulle kunna rädda henne. Hon vågade inte tala med de andra i skräck att någon av de svarta skulle få reda på något och låsa in dem i hela burar men hon behövde prata med någon som kunde hjälpa henne att rädda den nya tjejen. Sara hade ställt upp för dem och de skulle ställa upp för henne frågan var bara hur? Hur skulle de ta över skeppet? Hur skulle de bryta upp hennes bur? Hur skulle de fly från skeppet? och hur skulle de överleva utan förnödenheter ute på öppet hav? Hon hade inte lyckats lista ut svaret på någon av dessa frågor och så fort hon var nära ett svar vandrade hennes tanker till Saras blod som var på hennes hand. Av någon underlig anledning hade det inte torkat och det kändes som om det brände hennes hud. Hon tittade fort ner på handen och såg underliga tecken formas av blodet. Hon tittade lite närmare och kände en våg av obehag när hon visste att hon aldrig sett  tecknen tidigare men hon kunde fortfarande läsa dem "Vänta tills solen gått ner och få alla barnen med dig led dem under mitt namn och lämna skeppet på vänster sida när månen nått sin högsta punkt då kommer vågorna att bära er i land. Be Samuel bända upp de sista burarna jag gav honom kraften." Leila gapade i förvåning när hon läst och när hela budskapet etsat sig in i hennes huvud flödade blodet upp till hennes handled och formade et märkligt märke. Det liknade en drake som ringlade sig över hennes arm. En brännande känsla spred sig där märket var och hon såg förskräckt hur hennes hud under det svartnade. När huden under var helt svart blev blodet blekare och blekare innan det hade samma form och färg som vatten. Det rann av hennes hud och hon såg hur det kröp mot Sara och när det kom i kontakt med hennes bara fötter absorberades det av hennes hud.  Leila såg hur samma sak hände vid buren Samuel var i och de nickade kort som om de båda kände till budskapet.

- Jag vet hur vi ska komma härifrån. Sade Leila innan hon tittade mot de andra barnen. Alla utom Sara blir fria i kväll tänkte hon sedan. Sara hade offrat sig för de andra. Och Leila visste att  budskapet hon fått kom från flickan i buren hon visste att flickan skulle offra sig för dem alla och även om hon litade på henne kunde hon inte undgå att undra hur vattnet säkert skulle bära dem till land.