Rädda Mig

kapitel 10

Kylan fick henne att rysa ända in i märgen och hon hade nästan men bara nästan kunnat låta den mörke herren bestämma över henne bara för att komma upp ur det iskalla vattnet. Hon såg upp på honom med en kall blick och nickade långsamt för att visa att hon var okej  med situationen. Han log mot henne och gjorde en ny gest med handen. Hennes kropp sänktes nu djupare ner och en lucka i botten av bassängen blev synlig. Ett litet leende spred sig över hennes läppar. Bara hon kunde bryta sig ur bojorna skulle hon kunna fly obemärkt. Leendet försvann dock lika fort som det kommit när hon såg luckan öppnas och svart vätska långsamt började sippra in i bassängen hon var fångad i.  Förtvivlat började hon dra i metallen som höll hennes händer och fötter på plats, och kände hur de började ge vika när en ny form av kyla träffade henne som ett slag i magen. Den kramade sig runt hennes kropp och pressade ut den värme som återstod. Saras panik ökade ytterligare när hennes kropp började stöta undan den främmande magi som försökte tränga sig in genom hennes sköra hud. Hon kände hur krampaktiga skakningar skälvde genom hennes revolterande kropp och spännena tycktes inte villa släppa hennes motvilliga lämmar. Ett plågat skrik lämnade hennes spruckna läpp innan hon kunde hejda det och hon kände hur hon åter igen långsamt hissades upp till ytan. Hon drog ett djupt andetag när hennes huvud bröt vattenytan men det gav inte samma tillfredsställelse. Luften hon andades in var rökfylld och lika snabbt som hon kommit ur vattnet ville hon nu ner i det då det trotts förgiftningen helade hennes kropp. Sephitot såg skadeglatt på hennes skakande figur när orden lämnade hans mun. "Mörkret klär er lika väl som det klär Mikael." Sara skakade långsamt på huvudet. "Men ni är ju släckt så det förklarar saken" Sephirot log åter igen skadeglatt på henne innan han gjorde en gest med handen och hon åter sänktes ned i det förgiftade vattnet. Skakningarna övertog kontrollen och Sara kämpade kraftlöst emot spasmerna som flög genom hennes så lemlästade kropp. Sephirot ville döda henne. Men han skulle aldrig få det nöjet. Därför blåste hon ut den sista rökfyllda luften ur sina lungor innan hon åter återfick koncentrationen. Med tre kraftiga ryck lösgjorde hon sig från sina handfängsel och sköt upp mot vatten ytan. Hon insåg inte förrns efter några sekunder att hon stod inför nästa hot. Den rökfyllda luften förpestade hennes redan sargade kropp och ett galler befann sig två meter över vatten ytan för att förhindra några rymnings försök. Sara rörde däremot inte längre det nu mera svarta vattnet utan befann sig några centimeter över vattenytan. Buren av ett par enorma vita vingar. Fjädrarna var otroligt nog torra efter hennes dopp även om Sara själv inte var det. Hon tittade upp på Sephirot som nu såg skräck slagen ut innan hennes kropp instinktivt visste vad den skulle göra. Hon lät sig själv rotera ett varv och sära på sina vingar innan hon reste händerna och lät dem åter falla till sidorna. Gallret gav då vika i takt med hennes fallande händer innan ett stort hål hade bildats över henne. Med ett starkt frånskjut accelererade Sara och var snabbt tio meter över marken där en våg av lättnad sköljde över henne. Högre upp var luften renare och de instinkter som drivit henne att komma hit släppte lika fort som de uppkommit. Vilket resulterade i att hon medvetslös föll mot den kalla polen av svart vatten långt under henne. 

Sephirot skakade lätt på huvudet när den störtande Sara träffade det kalla vattnet. Hon var magnifik de kunde han inte ignorera. Hennes krafter var starkare än han kunnat ana och det kunde han inte gå miste om. Med en enkel nickning fick han två män att hoppa ner i det vatten som senare skulle döda dem för att hämta hans skatt. Hostande och fräsande kom de upp till vattenytan med en något grå hudton med den fagra flickan i händerna. Sara andades lugnt och sakta medan de båda männen var starkt påverkade av de märka giftet och snabbt kippade efter andan. De skulle dö under natten de visste han även om de inte gjorde att han brydde sig. De var trotts allt bara slavar. Och mänskliga sådana. De var därför lika viktiga för honom som småkrypen som krälade i smutsen under  hans skor. Ohyra som skulle utrotas. Eller ja tämjas var ett bättre ord. En stor uppsättning slavar som skulle tjäna honom och de andra magiska varelserna på denna jord som kungar. För jämfört med dem var de lägre stående raser. Samtidigt skulle det inte vara allt för lätt för de andra som han själv att bestämma. Därför skulle han omvandla Sara till den soldat han ville att hon skulle vara. En varelse lika stark som han själv men kapabel till så mycket mer. Hon skulle styra gems med honom starkare än någon annan. Hon skulle få de små människorna att frukta livet själv. Men för att de sk ske måste hon vara som honom. Ond, mörk och oslagbar.