Rädda Mig

Kapitel 11

En varm hand lades runt hennes midja och ett leende spreds över hennes fylliga läppar. Ett mjukt andetag strök längs hennes kind och kärlek fyllde hennes utslagna kropp. Vingarna var sen länge borta då de inte länge behövdes och hennes ljus var starkare än någonsin. Sara själv kände sig däremot svag. För även om hennes krafter ökade för varje dag var de för mycket att hantera. Hon var inte van att ljus kraft strömmade genom hennes ådror i den mängd som det gjorde nu och det gjorde hennes kropp förvirrad. Leendet lämnade hennes läppar när rep åter lades runt hennes trötta lemmar och hon åter var bunden. Inte bara i sig själv utan fast i den mörka värld hon tvingats in i. Mikael strök undan en lock av hennes hår och strök en hand längs hennes fuktiga kind. Han beundrade hennes styrka en kort stund innan han lämnade hennes cell. Nästa del skulle snart vara avklarad.

Sara orkade inte kämpa emot de rep som band henne utan koncentrerade sig istället på att kontrollera ljuset. Vilket gjorde att hon kände av allt runt omkring sig. Hon befann sig ett hundratal meter under jord i ett bergrum med flera celler men alla utom hennes var tomma. Men det skulle snar ändras. Två män kom snabbt ner för de flertal trappor som ledde till det solljus hon saknade att befinna sig i. Med sig släpade de en liten flicka som hängde slappt i deras armar och Sara kände genast ett behov att skydda den lilla människan. Med en ny kämpar glöd ryckte hon i repen och kom genast upp på fötter. Bara några meter från henne befann sig trion. Och mycket riktigt var flickan med. Hennes späda armar bruna av smutts och fulla av sår och blåmärken. Hon kved till och vred sig i männens starka armar. Sara sträckte sig efter henne genom gallret som skilde hennes cell från mittgången men blev genast tillrätta visad av en av männen. Vilket innebar ett hårt slag mot huvudet som fick det att svartna för ögonen. 

Tanja såg på Sara med förundrade ögon. Hon hade hört att hennes nya cellkamrat skulle vara vacker men hade aldrig föreställt sig den prakt som stod inför henne. Även medvetslös efter mannens enligt henne onödigt hårda slag var hon en skönhet och irriterat noterade hon att det inte bara var hennes ögon som beundrade kvinnans skönhet. båda soldaterna såg lustfyllt på henne med sina bruna ögon och lät gärna blickarna glida över hennes kurviga kropp. Ett litet hugg av avund sköt genom hennes unga hjärta men utbyttes sedan med sorg. Skönheten var trotts allt en förbannelse. Det hade hennes mor berättat många gånger och Tanja insåg inte sanningen i moderns ord förrns nu. För hade inte kvinnan på golvet haft det långa bruna håret eller de slående gröna ögonen hade hon aldrig varit här. Hon hade inte varit på herrens ö i ett fängelse för att bli en del av en värld hon aldrig tidigare sett.

Männen öppnade försiktigt dörren till Saras cell och kastade obetänksamt in Tanja innan de smällde igen dörren och lämnade flickorna ensamma i mörker. Tanja drog försiktigt bort en lock av gyllenbrunt hår ur Saras ansikte för att se hennes ansikte. Den ljusa huden var grå av smutts och små sår på hennes fylliga läppar skapade röda små ränder av färskt blod att rinna ner över hakan.

Sara slog långsamt upp ögonen till det svaga ljuset i berg rummet. Hennes kropp kändes öm efter att ha legat på golvet och hon sträckte på armar och ben för att bedöma hur illa tilltygade de var. Hon satte sig upp och vred på överkroppen för att tänja ut de trötta musklerna när hon stelnade till. Bakom henne satt flickan männen burit ner i källaren. Hon var hopkurad mot den kalla sten väggen skakande av kyla då ytterligare en våg av moderinstinkt sköljde över Sara. Hon kom snabbt upp på fötter och närmade sig sakta den lilla flickan som såg på henne med skräckslagna ögon. "Det är ingen fara jag kommer inte göra dig något ont vännen." Sade hon med mild röst och närmade sig långsamt den lilla figuren i hörnet. Flickan såg på henne med en fundersam blick innan hon slog ner ögonen i golvet och lade armarna över huvudet för att skydda sig från den skrämmande vackra kvinnan. Sara tog de sista stegen fram till henne och lät en beskyddande hand stryka flickans ljusa hy. "Vad heter du vännen?" frågade hon försiktigt och sjönk ihop på golvet bredvid den lilla flickan som skakade av köld. Hon lade försiktigt armarna om henne innan hon strök handen över hennes svarta hår. Tanja njöt av beröringen och lutade sig långsamt mot Sara innan hon lätt viskade. "Jag heter Tanja miss..." Sara grimaserade  smått åt namnet och sade. "Kalla mig bara Sara" med ett litet leende på läpparna och såg ner på flickan i sin famn. innan hon lade till "Ingen kommer få skada dig igen Tanja. Aldrig någonsin."