Rädda Mig

kapitel 6

Metall bojorna skavde in i hennes handleder och lämnade blödande sår. Mikael gav henne en ledsen blick men fortsatte att dra henne efter sig genom de trånga gatorna. Stadens befolkning bugade sig ödmjukt inför dem och visade att de respekterade sina ledare. Sara kämpade förskräckt emot de magiska kedjorna men de oskadlig gjorde hennes krafter och lämnade märken på hennes hud då de vände de krafter hon använde emot henne. Hon var därför inte starkare än en vanlig människa och smärtan i hennes armar och ben gjorde henne svag och trött. Mikael såg hur hon var nära att tappa greppet om verkligheten när ett smärtfullt ansiktsuttryck spreds över hennes ansikte och han såg hur brännskador formades på hennes armar. En svordom lämnade hans läppar i en tyst viskning när han kastade ännu en blick över axeln för att se att hon nu släpades medvetslös efter honom och de andra männen. Han stannade och tog försiktigt tag om hennes smala och uttröttade kropp innan hon försiktigt slog upp sina stora ögon. De gröna irisarna utstrålade en sådan sorg att Mikael bara ville hålla om henne och skydda sin brorsdotter från de hemska männen hon snart skulle möta. Dock visste han bättre och istället för att trösta den sorgsna flickan tog han ett stabilare tag om hennes midja innan han lyfte upp henne i famnen. Klänningens magiska tyg var intakt och det såg även rent ut fastän hon släpats några meter på marken. Han såg hennes skavsår på armar och ben medan han bar henne, men försökte att inte bry sig. Hon skulle föras till herren som en fånge och om hon gjorde sitt öde motstånd skulle det endast straffa henne och ingen annan. Ändå kände Mikael sig skyldig när han förde sin brorsdotter närmare herrens hus men han visste även att det nu var för sent. Han hade gjort sitt val i livet och nu skulle han fullfölja sin plikt. Han skulle få hämnden på sin svinaktigt själviske bror. Och han skulle bli mäktigare efter att ha visat herren att han var en pålitlig soldat. Han hade nu mer än någonsin svikit sin så kallade familj för den mäktige mannen och denna gång skulle det ge honom mycket stora fördelar. Han såg ner på sin medvetslösa brorsdotter och undrade hur det var att känna sig så ensam. Han visste att hon inte litade på honom ÄN och hon var fortfarande säker på att hennes far dött till havs.

Sara vred lätt på sig i hans famn och hon såg hur byborna bugade sig inför de marscherande krigarna.  Gatorna var smala och ganska mörka där höga byggnader som mestadels liknade tempel tornade upp sig över deras huvuden. Hon såg även hur gatan bredde ut sig framför henne och en rysning av obehag spreds genom hennes kropp när hon såg ett högt svart torn resa sig högre än alla stadens tempel och hus. En kall kår löpte längs hennes svettiga rygg när hon insåg att hon skulle möta mörkret själv i hans eget hus. Hon kastade en sorgsen blick på Mikael och hennes hjärta hoppade över ett slag när hon såg hur lik han var hennes far. Hon hade inte sett honom på så många år men minnet av hur han såg ut var klart som en solig vårdag. Hon kunde nästan känna hur hennes kärlek för Mikael växte och på något underligt sätt ville hon göra honom stolt. Han var trotts allt hennes sista levande släkting.  Hon vred sig ytterligare i hans grepp och hann tillät henne glida ner med fötterna på marken. Hon gav honom ett lätt leende innan hon med säkra steg gick över de nu tomma gatorna. Hon var fortfarande tvingad att gå med männen och kedjorna kändes tunga då hon fick bära dem men hon tänkte inte låta sig förödmjukas ytterligare och behandlas som en slav på väg till marknaden. Hon var en adels flicka och hon var ditförd som en form av vapen. Inte en slav som kunde bytas ut när de tröttnade på en annan. 

Mikael log stolt för sig själv när han såg att hon gick med dem villigt. Hon skulle inte göra mer besvär och han längtade efter att få henne över helt på hans herres sida. Han kände även på sig att flickans fader skulle få henne på rätt tankar och en våg av ilska sköt igenom honom när han tänkte på sin bror. Han skulle ha dött istället för modern då han var den som förtjänat det.  De var nära slottet nu och han kunde se större delen av byggnaden i sin mörka prakt. De såg hur mörkrets herre  hade förberett deras ankomst med soldater uppställda vid slottets ingång och mörk rök bolmade ut ur ett stort hål i taket. Sara stannade till oroad av en känsla hon inte kunde förklara. En känsla som fick hennes inre ljus att vibrera och vilja slå sig fritt ur sina bojor. Bojorna runt hennes händer började glöda med ett svart ljus. Som snarare påminde om rök. Ett plågat skri ekade genom staden när det svarta trängde in i Saras hud och förgiftade hennes inre.  Hon klarade inte av den ofantliga smärtan och hennes ljus exploderade inom henne. Men bojornas magi klarade denna gången inte av hennes ofantliga styrka och istället för att mörkret spreds vidare inom hennes kropp exploderade dem likt det explosions artade ljus som lämnade hennes magra kropp. Bojornas metall omvandlades till syra som brände de soldater som var menade att hålla henne fången. Mikael såg förskräckt på hur Saras kropp krampade av kraft ansträngning och ljuset som lämnade hennes kropp lämnade spår efter sig där folket log och de vanligtvis mörka och ruttna byggnaderna fylldes med ljus och all smutts från gatorna blåstes bort med en ofantlig vind som ingen annan tidigare skådat. Men kvar fanns ljus och glädje som aldrig tidigare vistats på stadens gator. Saras utmattade kropp föll ledlöst ner på marken och Mikael tog försiktigt upp henne i sin beskyddande famn. Folket hurrade över det hon gjort med staden men Mikael kunde även höra arga rop från slottets inre och för första gången på länge var han osäker på om han gjorde rätt eller inte. Han gav Sara en kärleksfylld blick innan han lyfte hennes huvud lite högre och lät sina läppar vidröra hennes bleka kind. "Förlåt mig." Viskade han i hennes öra innan han tog steget över tröskeln och bar henne in i mörkrets allra mörkaste del. In i ondskans hjärta.