Jag älskar Jonny

Jag älskar Jonny del 9

När kyssen var över gick vi in till Jonnys garderob. Den var lika stor som den som vi just varit inne i men det var bara kill-kläder. Jonny plockade fram en svart kostym med en röd slips och bytte om. När han var klar gick vi ut och satte oss i hans bil. Jonny började köra och jag var tyst. Jag visste inte vad jag skulle säga. Han skulle ju inte tala om vart vi skulle om jag frågade det så det var ingen idé. Jag tittade ut genom fönstret men såg inte mycket. Det var inga hus i närheten längre men det var inte tomt på bilar.

"Är du arg?" Såg jag verkligen arg ut? Jag var inte alls arg, jag var ju lycklig. Lyckligast av alla. Jag tittade på Jonny och han tittade på vägen. Han hade spända käkar och han höll båda händerna spända på ratten.

"Nej, absolut inte. Varför skulle jag vara det?" Han slappnade av lite men inte helt. Jonny svarade mig inte så jag fortsatte titta ut genom fönstret.

När vi åkt en stund kollade jag på Jonny igen och han var lika spänd som första gången jag tittat på honom. 

"Vad är det Jonny?"

"Ingenting." Vad var det med honom? Vad hade jag gjort? Det måste ju ha varit jag som hade gjort något. Varför var han så spänd? Helt plötsligt blev jag rädd. Jag hade känt mig trygg med Jonny från första gången jag träffade honom. När jag tänker efter hade jag nog känt mig ganska trygg dem senaste veckorna även om jag inte hade känt honom då. Men han hade funnits omkring mig. Varför blev jag rädd och osäker nu då?

"Jonny? Var inte arg på mig!" Tårarna började rinna och jag fick ont i halsen. "Tala om för mig vad jag har gjort! Stanna så kan vi prata!" Jag grät högt. Jag visste inte varför jag blev så rädd just nu.

Helt plötsligt vände sig Jonny mot mig.

"Bea, sluta gråta!" Han skrek åt mig och stannade bilen samtidigt. "Lyssna på mig. Jag är inte arg, du behöver inte vara ledsen. Var inte rädd för mig, snälla Beatrice!"

Jag öppnade dörren och gick ut. Jag kunde inte svara, hade inget bra svar så då var det bättre att gå. Gå tills jag slutade gråta och sen ringa efter någon. Jag kom på att jag hade glömt telefonen i bilen eftersom det inte fanns några fickor på klänningen. Skit också! Jag vände mig om men stod still. Och såklart så började det snöa. Jag gick och satte mig i snön med ryggen mot vägen och jag hörde en dörr som öppnades. Några sekunder senare blev jag upplyft ur snön och Jonny bar in mig i bilen igen och satte på mig säkerhetsbältet. Han stängde dörren och gick runt bilen för att själv kliva in i bilen.

"Beatrice. Lyssna på mig nu. Jag ville inte att du skulle bli upprörd men du tittade bort och jag trodde att du var arg för att du inte fick veta vart vi skulle. Jag vill inte att du ska vara arg på mig."

Jag var tyst. Jag ville säga att jag blev rädd men det kom inget ljud från min mun. Jag kunde inte öppna den och inte ett enda ljud kom.

"Beatrice? Vad är det? Säg något." Jag försökte men det gick inte.

Plötsligt rycktes dörren upp bredvid mig och jag flög ut. Jonny skrek och jag hörde ljudet av en dörr som smälldes igen. Sen blev allt svart.