Jag älskar Jonny

Jag älskar Jonny del 10

Jag hade inte sett något och jag hade inte hört något men jag hade känt. Jag hade känt att jag kom in i en bil och säkerhetsbältet var på. Jag måste ha något för ögonen för det kändes inget mot ansiktet men jag visste inte vad som gjorde att jag inte hörde något. På båda sidor om mig satt det personer. Personerna var mycket större än mig men mer kände jag inte. Jag antog att jag satt i mitten av en bil.

Jag försökte lyfta händerna för att ta bort det jag hade för ögonen. När jag hade lyft händerna gjorde det så himla ont. Det kändes som att nålar som var lika tjocka som pennor förökte tränga sig in i handlederna. Jag skrek men kunde bara höra mig själv i huvudet. Något tyg bands om mina handleder men jag måste redan ha fått blod på klänningen för det kändes igenom att jag blev blöt.

Bilen stannade och någon tog tag i mina handleder och det gjorde ont så jag skrek igen, då tog händerna tag lite högre upp istället. Jag drogs ut ur bilen men innan jag hade kommit ut helt tog någon tag långt ner på benen och jag blev buren. Jag försökte att rycka åt mig benen och armarna men de som höll i mig var för starka.

Jag blev nedsläppt på något mjukt. Det borde vara en säng. Helt plötsligt kunde jag höra igen. Det var tyst men jag kunde höra mig själv andas och när jag drog handen upp mot huvudet. Jag kände mig fram med händerna till ögonen och det kändes som att någon petade mig i ögat men jag kom på att det måste ha varit mina fingrar. Jag hade tydligen ögonen öppna men jag såg ingenting. Det måste kännas så här när man är blind. Men jag var inte blind, det kändes som att jag skulle kunna se egentligen.

"Det måste vara jobbigt att inte kunna använda alla sinnen va?" Det var en man som pratade och jag kom på att jag inte hade känt någon doft på hela tiden heller. "Jag antar att du vet vilka sinnen du kan använda nu. Jag kan ta bort synen, känseln, doften, smaken och lukten från dig när som helst. Synen är ju borta nu och luktsinnet har jag också tagit bort. Du hade ju ingen hörsel ett tag heller men smaken har du haft hela tiden. Det bästa av allt är att jag kan bestämma när du har känslor och inte. Det är inte bara sånt som känns på utsidan av kroppen utan dina känslor innuti dig. Jag kan kontrolera dina sinnen precis som jag vill. Rädd nu? Just det, du kanske märkte att jag kan ta bort din röst när jag vill också. Jag kan kontrolera den precis som jag vill."

"Gör så att jag kan se dig!"

"Hahaha. Du ska få se mig tids nog men först ska vi skicka en hälsning till din pojkvän."

"Jag har ingen pojkvän." Jag försökte låta så stark som möjligt men det gick inte så bra. Det måste vara den här mannen som styrde hur det skulle låta.

"Jag ska hälsa det till Jonny." Kände han Jonny? Hur kunde han det? Vem var den här människan egentligen. Jag vet inte ens hur han ser ut.

"Du rör inte Jonny."

"Det bestämmer han själv. Men som sagt, först skickar vi honom en hälsning." Jag hörde att det kom in några i rummet som vi var i.

"Jag ska förklara hur det här kommer att gå till." Det var samma person som pratade. "Du kommer att säga det vi vill att du ska säga annars kommer vi att tvinga det ur dig. Vi kommer även att spela in det du säger så vi kan skicka hälsningen till Jonny."

"Jag kommer inte säga nånting!"

"Du har redan sagt för mycket isåfall. Nu, säg till Jonny att vi har dig här och att han måste komma hit." Jag sa inget alls. Då ryckte någon upp mig ur sängen som jag hade legat i. "Då gör vi det här på det svåra sättet istället. Vi kommer istället för att bara spela in, filma." Jag hörde ett pip och antog att kameran var på.

"Det är orättvist! Jag ser ingenting! Jag vet inte vad ni tänker göraaa..." A:et övergick till ett skirk för det började kännas så otroligt ont och jag ville bara ner mot golvet men det gick inte. Någon höll fast mig uppe i luften. Det gjorde inte lika ont på knäna som var nere på golvet. Tills slut släppte de mig och jag ramlade ihop på golvet. Medans jag låg där pratade mannen till kameran.

"Hon kommer att få leva igenom det här varje dag i resten av sitt liv, så länge du inte kommer hit och byter mot något bättre. Du kanske hade listat ut att det var jag vid det här laget. Eller hade du förträngt alla minnen av mig? Jonny, min kära bror. Varför kommer du inte hit och hälsar på mig? Det är bara att svänga in till din storebror om du har vägarna förbi någon dag." Var Jonny och den här personen som hade kidnappat mig bröder!? Jonny hade inte talat om för mig att han hade en bror. Inte för att jag visste så jättemycket om Jonny men ändå. Personerna som hade stått bredvid mig ryckte upp mig från golvet igen men det här gången ställde de mig upp och det gjorde inte bara fruktansvärt ont utan jag fick jättesvårt att andas också. "Det är ditt val hur länge du vill att hon ska hålla på såhär." Mannen avslutade med: "Kära kramar från din bror Vincent, segraren."

Så mannen som hade kidnappat mig var Vincet som hade letat efter mig ett tag nu och det var dessutom Jonnys bror! Varför hade inte Jonny berättat det? Visste han inte att det var hans bror som var 'Segraren'. Jag hörde att Vincent började prata igen.

"Nu ska du få sova så får vi se om du vaknar upp till solljus eller fortsatt mörker." Helt plötsligt kände jag mig så väldigt trött. Men innerst inne var jag inte det så jag somnade inte men någon bar mig till sängen och det gjorde ont att vara en bit ovanför marken men det gick ganska bra att andas. Jag kunde inte höra något mer så jag kunde lika gärna sova och till slut somnade jag också.

Jag vaknade men hade ögonen stängda. Jag öppnade dem och jag kunde se! Jag blev så glad! Rummet som jag var i var stort men det var inte så mycket möbler. Förutom sängen fanns det bara tre stolar, en helkropps-spegel och en skänk. Alltså ett skåp som är tillräckligt lågt för att man ska kunna ställa saker på den. Jag klev upp ur sängen och såg att jag hade på mig andra kläder än vad jag hade haft sist jag kunde se. Jag gick fram till spegeln och jag hade på mig en vit klänning som gick ner till halva låren. Den satt ganska tajt och på fötterna hade jag på mig vita ballerinaskor. Det låg en borste på skänken så jag borstade håret. Jag gick mot dörren och kände på handtaget, det verkade upplåst. Jag kom på att jag inte hade ont längre och det kändes skönt. Dörren rycktes upp precis när jag tänkte öppna den.

Utanför dörren stod det två vuxna kvinnor. De såg inte så glada ut och båda hade uniformer så jag antog att de var vakter eller något liknande. Båda tog tag i mina armar och vi gick genom en ganska lång korridor. Vi gick genom en dörr som stängdes bakom oss och vi kom till ett stort rum. Det såg ut som en hall och det fanns folk här. Ingen brydde sig om oss och vi fortsatte in till ett annat rum. Dörren bakom oss stängdes och låstes. Inne i rummet fanns inga fönster men ett skrivbord och stolar. Det fanns även en stor tavla som inte såg ut att föreställa någonting. Stolen bakom skrivbordet vändes mot mig och vakterna och där satt en man. Jag hade ingen aning om vem det kunde vara föräns han började prata.