Jag älskar Jonny

Jag älskar Jonny del 12

Allt var svart igen. Jag såg ingenting förutom mörker och jag hörde ingenting men jag kände att någon var i samma rum som jag. Hur hade det gått för Jonny? Jag måste göra något för att få ut oss härifrån. Min första tanke var att springa så jag gjorde det men ångrade mig snabbt när jag sprang in i en vägg. Någon hjälpte mig upp och började gå med mig. Jag visste inte vart, jag kunde känna hela kroppen utom fötterna, det var riktigt obehagligt. Vi stod stilla ett tag men till slut började vi gå igen men det var bara några steg. Jag kände fötterna igen och jag lyftes upp på något som jag antog var en pall eller en stol. När jag kom upp spändes fötterna fast vid väggen som var bakom mig och lika med armarna. De blev fastspända över huvudet och jag kunde nästan känna hur blodet började rinna bort från dem. Det sista de spände fast var runt min mage. Det var ganska hårt men jag kunde andas. Men det luktade ingenting, antagligen var luktsinnet borta.

Jag kunde se och höra igen så jag tittade mig runt om kring men hade svårt att se. Det var ganska mörkt men jag kunde se att mina fötter var fastspända nån meter över marken. När ögonen vant sig tittade jag upp och på väggen mitt emot mig hängde det två personer på precis samma sätt. Den ena kände jag inte igen. Det var en kille och han var alldeles blodig och huvudet hängde ner. Den andra var också en kille och huvudet hängde ner på han med. Skillnaden var att jag kände honom, det var Jonny.

"Jonny! Låt han inte göra så här mot dig. Du är starkare än han, det vet jag." Jonny tittade upp och såg lite gladare ut när han såg att det var jag som hade pratat med honom.

"Jag önskar att jag var. Men Vincent kan bara skada mig på ett sätt och han vet hur."

"Vad för sätt?"

"Genom att skada dig." Jag såg paniken i hans ögon nu även om det var mörkt. Men annars såg han ganska lugn ut.

"Vad kommer de att göra?"

"Jag vet inte men jag är rädd att du ser ut sådär när det är klart." Han tittade på den andra killen som försökte titta upp men orkade inte och lät huvudet hänga. Jag försökte slita mig loss men det gick inte. Det kom någon från en dörr längre bort i korridoren som vi var i. Jag slutade försöka slita mig loss och jag såg att Vincent tände lamporna.

"Jaha, vad ska vi hitta på med dig då. Vi gör nog såhär." Brevid mig åkte en bit av väggen upp och Vincent tog fram något som liknade en stor nål. "Jag ska tala om vad jag tänker göra. Jag ska ta bort dina känslor, Beatrice. Men du behöver inte oroa dig, jag ska bara ta bort några. Du kommer att känna när jag kör den här genom din kropp men vissa saker kommer du inte känna." Han ställde sig mitt emot mig och körde nålen sakta genom min hand. Jag skrek medans jag bara kände hat mot Jonny. Han borde ha förstått att han gick i en fälla. Och nu gjorde han ingenting förutom att se på. Han försökte ju inte ens ta sig loss.

"Jag hatar dig Jonny! Varför gör du ingenting! Han gör ju illa mig och du ser bara på! Jag som trodde att du älskade mig, nu fattar jag vad jag verkligen betyder för dig. Och du ska veta att jag aldrig har älskat dig! Någonsin!" Jonny röck till och bara stirrade på mig.

"Du känner inte så egentligen. Vincent har tagit bort dina kärleks-känslor för mig. Du måste hitta det inom dig, jag vet att du kan. Beatrice, lyssna noga nu, jag älskar dig mer än allt annat." Han bröt loss ena handen från väggen och med den handen lyckades han få loss allt annat. Vincent hade full koncentration på mig så han märkte inte att Jonny kom fram och ryckte Vincent bakåt och slängde han in i väggen så hårt att en vanlig människa skulle ha krossats. Jag blev alldeles varm inuti.

"Hjälp mig loss nu. Innan han gör dig någonting." Jonny gick fram till mig och kämpade med att få loss mig. När det väl gick hade Vincent tagit sig på fötter. "Akta bakom dig!" Jonny vände sig om och de två bröderna började slåss. Jag hoppade på Vincent och började slå honom överallt. Jag kunde inte fatta att han lyckades koncentrera sig när både Jonny och jag var på honom. Han tog bort min syn. Jag försökte att strunta i det och fortsatte slå överallt. Jag var lite rädd att träffa Jonny men så länge jag träffade Vincent mest så gjorde det nog inget. Plötsligt kände jag ingenting och jag blev osäker på om jag träffade någonting alls men jag fortsatte slå. Jag kände allt inom kroppen iallafall.

"Beatrice! Du kan sluta slå nu. Vi måste springa ut. Jag har Vincent så du måste springa själv men jag håller dig i handen."

"Men jag kan inte känna dig."

"Jag drar dig ändå, bara spring." Och jag sprang. Jag sprang allt vad jag kunde. Efter ett tag så kunde jag inte springa mer så jag stannade.

"Vad... händer... nu?" Jag var andfådd eftersom vi hade sprungit så snabbt i samma tempo hela tiden.

"Du måste in i bilen. Jag ska hjälpa dig snart." Jag hörde att en baklucka öppnades och stängdes. Sen fördes jag in mot bilen och några sekunder senare hörde jag motorn.

"Vart ska vi?"

"Hem till mig."

"Hur länge var vi där? Och vad kommer mamma och pappa säga när jag kommer hem?" Det var så mycket mer som jag måste få veta.

"Du var där i en vecka och jag var där i fem dagar. Den där videon skickades till mig andra dagen du var där och jag väntade på natten innan jag kom. Dina föräldrar är nog vårat minsta problem just nu. Vi tar dem sist."

"Men vad ska vi göra med Vincent?"

"Han har ingen rätt att leva efter det han gjorde mot dig."

"Men vi kan ju inte bara döda honom."

"Nej, det förtjänar han inte. Jag ska låsa in honom långt ner under jorden om jag inte skickar iväg honom, jag funderar fortfarande på det. Det blir nog det andra alternativet. Han ska få lida."

"Jag trodde att det var svårt att sluta älska sitt syskon."

"Det är det men om ditt syskon hade dödat varenda kille som du någonsin träffat, till exempel Teo och alla andra, och till sist tog oss till fånga och tvingade dig att se på mig när jag led, skulle du fortfarande älska ditt syskon?"

"Jag tar tillbaka det jag sa." Jag kunde nästan höra hur Jonny log. Men jag skulle kanske aldrig få se det där leendet igen.

"Varför gråter du?" Jag hade inte ens känt att jag grät, bara att jag var väldigt ledsen, men nu kände jag verkligen gråten i halsen.

"Jag kommer aldrig att se eller känna någinting igen!"

"Vi kommer att fixa det. Jag lovar."

"Jonny, det är en sak som jag kom och tänka på efter att Vincent sa att han kunde kontrolera mina sinnen." Jonny var tyst så jag fortsatte. "Kan du också kontrolera dem?"

"Ja, det kan jag men jag har inte gjort det på flera hundra år."

"Då måste jag bara få veta. Vad är du för något?"

"Det finns inget speciellt ord för vad jag och Vincent är. Vi är i stort sett odödliga men vi är inga vampyrer. Vi lever inte på blod precis. Vi behöver inte äta men vi gör det gärna ändå och vi behöver inte sova heller."

"Är det något mer jag borde veta om dig eller Vincent? Jag vill verkligen veta allt nu."

"Vi har levt i femtusen år båda två."

"I femtusen år!"

"Ja. I femtusen år."

"Vem är äldst då?"

"Det vet jag inte riktigt. Vi är tvillingar även fast vi inte är så lika."

"Men hur blir man en sån som du är då eller vad man ska säga." Jag kände inombords att jag började rodna.

"Det är inte viktigt för tillfället."

"Jo! Det är det!"

"Okej då. Om du vill bli det så måste du blanda ditt blod med någon av vårat blod och sen ska båda dricka från det. Sen måste den du har blandat ditt blod med, döda dig och efter ett tag kommer du att vakna upp och vara som oss. Då kommer du att vara bunden till den personen tills den antingen dör, vilket bara går att göra på ett sätt, eller säger åt dig att gå och aldrig möta den personen igen."

Jag funderade på det, om Jonny ändrade mig, så skulle jag vara bunden till honom resten av mitt liv, för jag skulle aldrig försöka döda honom. Om jag var bunden till honom så skulle jag vara tvungen att göra allt som han sa att jag skulle göra. Komplicerat.