Vem fan är du?

0.7

["When he's next to me, and I realize the blame is on me" - I knew you were trouble med Madilyn Bailey .]

Hela dagen gick jag med dåligt samvete, en klump i min mage som bara växte och växte för varje minut. Varför hade jag sagt att jag var kär i Martinus? Varför hade jag ljugit för Marcus? Och framförallt, varför vågade jag inte berätta för honom att jag hade en pojkvän? Eller ja, pojkvän och pojkvän, jag visste inte riktigt vad jag och Axel var men vi var i alla fall mer än vänner. Nästa helg skulle jag som tur var hem till käraste Umeå och få träffa Axel, då och där kunde jag reda ut vem av dem jag egentligen gillade mest och om det var värt att satsa på ett distansförhållande med Axel.

I mina öron spelades hög musik, någon sorts house låt spelades och den var just nu mitt i droppet. Jag gick i takten till bas-slingan och kände nästan hur jag var med i en musikvideo. Plötsligt brast min lilla bubbla och jag kom tillbaks till verkligheten när någon knackade mig lite löst på axeln.

"Vilma?"
"Å hej Rikke"
Hennes röda hår lös i solen och hennes kinder var alldeles rosiga, förmodligen hade hon småjoggat till mig eftersom att två små svettpärlor sakta rann ner för hennes panna.

"Er det sant" frågade hon mig, hennes andetag var lite mer ansträngda än vanligt, ännu en anledning till att tro att hon hade joggat.

"Är vad sant?"
"Att du er forelsket i Martinus men pussats med Marcus?"
Min klump i magen som för första gången idag nästan hade försvunnit kom genast tillbaka, nu ännu större.

"Var har du hört det? Och nej det är inte sant"
"Marcus går rundt och sier det til alle"
Klumpen som jag hade hoppats på skulle försvinna, gjorde ju inte direkt det efter det svaret.

"Han sier at du er en hore" hon darrade på rösten och man såg att hon tyckte detta var jättejobbigt.
"Han er en idiot"

"Nej det är han inte, jag har pussat Marcus, och jag har sagt till Marcus att jag är kär i Martinus. Jag trodde bara inte att det skulle bli såhär." Jag svalde och torkade bort en ensam tår som sakta tog sig ner från min kind.
"Men, hvorfor gjorde du det? Du liker ju Marcus"
"Ja, men jag har en pojkvän hemma i Sverige som jag inte vågar berätta för honom om, jag trodde det skulle bli bättre såhär."

Vi behövde inte säga något för att förstå varandra, Rikke drog in mig i en mjuk kram och drog mig löst på ryggen för att visa att hon stöttade mig. Plötsligt hörde jag hur någon skrek något rakt mot mig, som högg till i hjärtat.

"Jävla hore" en tjej som jag tror gick i min parallellklass stod med sitt lilla tjejgäng kanske 10 meter bort och skrattade åt mig. Alla fem hade armarna korsade över bröstet och flinade stort. Tårarna började forsa ner för mina kinder och innan jag visste ordat av hade Rikke sprungit fram och gett tjejen en klapp på käften. Snabbt som tusan hade vi två tillsammans sedan hand i hand sprungit så snabbt vi kunde ut i skogen med fem ilskna tjejer, varav tre av dem var illröda i ansiktet, bakom oss. Jag trodde inte Marcus skulle berätta det för alla? Och jag trodde verkligen inte att det skulle bli en så big deal.

••Marcus perspektiv•• (Jaaa jag vet att ni har längtat hihi)

Hur kunde hon vara så falsk? Hur kunde hon ge mig blickarna, hur kunde hon vara så otroligt snäll mot mig, men framförallt hur kunde hon kyssa mig? Jag visste att det var fel att berätta för Alice, eftersom hon alltid spred det vidare och snart skulle hela skolan veta om det. Men jag orkade faktiskt inte bry mig just nu, hon kunde få skit isåfall. Frågan var ju om hon hade trott att det var Martinus på festen hon kysste? Min hjärna jobbade febrilt för att hitta en förklaring.

Jag hade valt att stanna kvar i klassrummet en liten stund efter lektionen eftersom att jag inte ville se Vilma mer än vad jag behövde. Långsamt steg jag ut ur skolporten, för att skymta ett gäng med tjejer springandes ut mot skogen. Vilka det var visste jag inte men om jag såg rätt så var Vilma och hennes kompis, Rikke tror jag hon hette, framför dem. Vad hade hänt nu? Ett gäng killar stod och följde dem med blicken och med snabba steg gick jag emot dem. Efter att de förklarat allt som hänt fick jag en konstig känsla i magen, vad var det för känsla? Var det skuld jag kände? Jag visste att det var fel att berätta för Alice men jag trodde inte att det skulle gå så långt att de kallade henne för hora. Om hon nu ville vara med Martinus var det något jag var tvungen att acceptera, även fast jag inte ville det. Martinus som hela tiden hade stått bredvid mig, även fast jag helst hade sluppit honom just nu, skrek till på mig och drog med mig mot skogen. Vi sprang så snabbt, det snabbaste jag kunde och mycket snabbare än tjejerna, men jag kunde ändå inte se en skymt av dem. Inte en enda rörelse i skogen, inte ens en liten bris som susade igenom träden. Helt knäpptyst var det. En gren knäcktes långt bort och vi tittade på varandra i någon millisekund innan vi begav oss åt det hållet.

••Vilmas perspektiv igeeen••

Jag tror aldrig jag hade sprungit så snabbt, jag tror aldrig jag varit så rädd. Bakom oss hörde vi ett gäng frustande tjejer, som redan innan Rikke slagit till en av dem, varit arga på mig. Varför visste jag inte, men jag antog att någon av dem kanske var intresserad av Marcus eller Martinus. Plötsligt uppenbarade det sig en stor sten, säkert 5 meter hög och 4 meter bred framför oss. Snabbt slängde vi oss in bakom den, och osmarta som de var sprang tjejerna förbi oss och fortsatte åt de håll de trodde vi hade sprungit. Efter att ha väntat i kanske 1 minut smög vi försiktigt ut från stenen och sprang åt det hållet vi kommit från. Hela tiden hade jag min blick fäst bakom oss för att hålla koll på ifall de hade vänt och var bakom oss. Plötsligt krockade jag in i något hårt och föll bakåt hårt på den lilla stigen vi sprang på. Granbarren fastnade i mitt hår och jag kände hur jag hade skrapat upp min vänstra armbåge.

"Er du ok?"
Helvete, Marcus.

"Gikk bra søt?"
Ännu mer helvete, Martinus var också här.

----------------------------------------------------

Och deeeet var kapitel 7. Ett ganska dåligt kapitel men det får ni leva med hehe.

Å herregud förlåt för uppdateringen, det har väl gått typ tre veckor eller nåt nu, woopsi. Som sagt är anledningen till skola, skola och lite till skola. Jag hinner aldrig skriva hela kapitel utan måste sitta och skriva små snuttar då och då och det blir lite knasigt då haha. Men jag hoppas ändå att ni tycker det är kul med ett nytt kapitel.

Och btw, jag bestämde att om jag skriver i t.ex. Marcus/Martinus/Rikkes perspektiv kommer jag skriva på svenska även fast de är norskar. Detta på grund av att det blir både enklare för mig att skriva och för er att läsa!

Kramiiiiiiis<333

PS. Ni två sötnosar som hann börja läsa bara några sekunder efter att jag publicerat, men sedan avpublicerat, sorryyy jag glömde låten hahahha. Ni får läsa nu istället.