["If you leave this time I fear that you'll be gone for good" - Autumn Leaves med Chris Brown]
Efter incidenten i skogen, som förövrigt var oerhört stel och innebar mig ursäkta mig för, vänta låt mig citera mig själv "jag måste hem och vattna katten, eller nej ta ut blomman, eller nej asså vattna blomman och ta ut katten", så var jag nu extra nervös inför skolan. Både Marcus och Martinus hade under den gångna veckan, det var alltså redan fredag nu, försökt ta kontakt med mig. Så gott som jag kunde hade jag försökt ignorera dem, men det var nästan omöjligt. Som tur var skulle jag ju till Umeå denna helg och jag längtade något otroligt. Klockan 16.30 ikväll skulle vi flyga till Umeå, och sedan flyga tillbaka på söndag eftermiddag. (Ignorera the fact att jag inte har någon aning om det finns flygplats i nån av städerna, men ni får inbilla er hehe)
Klockan tickade på långsamt där den satt över katedern. Framför mig stod just nu Peter och hade en föreläsning om synfel, lät det intressant? Det var det inte. Mina ögon kämpade för att hålla sig öppna och jag hade ena handen placerad under min haka för att inte råka lägga mig ner på bordet. Plötligt tickade klockan till lite extra hårt, vilket innebar att det var en ny timme. 14.00 visade den, vilket innebar att det endast var 20 minuter kvar tills jag slutade. Rätt som det är sitter hela klassen och applåderar och jag förstår att hans presentation är över, några svaga klappningar får han av mig och sedan är det Marcus tur att gå fram. Eftersom att vi hade en uppgift att vi fick skriva om vad vi ville, men antingen göra en dikt eller en PowerPoint var det iallafall lite intressant att få höra vad alla hade valt att göra. Jag själv hade valt att göra en dikt om Sverige, och mina vänner där hemma. Den var nästan lite känslosam men jag blev ändå alltid varm i hjärtat varje gång jag läste igenom den. Plötsligt började Marcus att prata där framme.
"Ok, hallo alle. Jeg har skrevet et dikt om kjærlighet"
Våran lärare Maries ljusa stämma hördes snabbt efter.
"Okej marcus greit, gå videre og begynne"
Dikten han hade skrivit var på engelska men avslutades på norska och var bland det jobbigaste, men ändå bland det finaste jag hade hört. Utan att jag märkte av det rann en liten tår nerför min kind, förmodligen för att jag kände mig träffad av hans ord.
Sometimes you just find that one girl,
and she looks just as nice as a chocolate swirl.
She has that amazing smile,
and she has an incredible style.
It is love in first sight,
and she is on your mind every night.
But then you find out that she dont like you,
and you wish that everything you did, you can undo.
kjærlighet kan være vanskelig,
og du kan bli skadet plutselig.
bare akseptere og gå videre.
Takk
Han kollade mig snabbt rakt in i ögonen innan han sedan vände sig om för att gå och sätta sig ner på sin plats igen. Alla såg helt chockade ut, som om de aldrig hade trott att Marcus skulle göra något sånt här, dessutom kollade många av tjejerna hatiskt på mig just nu på grund av att de förstod att den förmodligen handlade om mig. En tjej, jag tror hette Mia, sparkade till mig hårt i ryggstödet på stolen och viskade samma sak jag hade fått höra hela veckan.
"Jävla hore"
Även fast jag var stark som person och var nästan van vid att höra det ordet vid det här laget högg det fortfarande tag lite i mitt hjärta. Ingen människa var värd att bli kallad något sådant. Jag torkade snabbt bort den lilla tåren på min kind och lyssnade på nästa person att presentera.
Sådär ja, allt packat och klart inför den lilla resan vi skulle ha i helgen. Nere på undervåningen stökade mina föräldrar runt och man hörde hur de hela tiden klagade på någonting. Väskorna var för små, huset var för stort så de hittade ingenting, en extra väska blev för mycket, vi var försenade med mera med mera. Jag fnissade till lite, jag visste att de alltid blev såhär, stressade och packade alltid aaaaaalldeles för mycket saker. Nästan som om de trodde att vi skulle vara borta i 3 månader och inte 3 dagar.
I mina öron spelades en av mina favoritlåtar, "This could be us" med Rae Sremmurd. (((OKOK OM NI EJ HAR LYSSNAT PÅ DEN LYSSNA NU, BÄSTAAA!!)))
Vi hade flugit i en halvtimme och hade cirka en kvart kvar tills vi skulle landa. Jag var taggad, men ändå spänd. Tänk om mina vänner hade glömt bort mig? Tänk om Alex hade hittar en ny tjej och varit med henne? Det hade ju iförsig jag gjort men. Skulle jag förresten berätta det för Alex? Alla tankar i mitt huvud surrade runt som små bin och jag blev alldeles trött av allt tänkande. Långsamt stängde jag mina ögon för att bara kanske fem minuter senare väckas av den där irriterande flygvärdinna rösten.
Jag rös i hela kroppen, det var iskallt här i Umeå. Även fast det bara var slutet av september var det säkert runt nollan här och jag huttrade till lite lätt för varje andetag jag tog. Jag hade bestämt att jag och Alex skulle träffas inatt, som tidigare när jag bodde här. Jag hade tillochmed packat ner min lilla pennyboard som jag tyvärr inte hade använt en enda gång i Norge.
Klockan ringde till lite lätt, 01.54 lös starkt på min mobil. Klockan 2 skulle jag träffa Alex utanför hotellets entré. Som tur var hade jag fått ett eget hotellrum på grund av att hotellet inte hade kvar några rum med 3 sängar i. Annars hade jag nog förmodligen väckt båda mina föräldrar och blivit stoppad från att gå ut. På min kropp satt ett tajt vitt linne, ett par ljusgråa mjukisbyxor och en svart hoodie.
Jag steppade så försiktigt jag kunde nerför den mattbeklädda trappan jag just nu befann mig i. Eftersom att klockan var mitt i natten var det knäpptyst på hotellet och endast en lampa i receptionen var tänd. Utanför de två stora inglasade dörrarna kunde jag se Alex, hans chokladbruna hy, det mörka håret och ögonen, och de vita tänderna gjorde att han stack ut lite i mängden. På hans läppar var ett leende placerat men jag kunde ändå se att det inte var ett genuint leende, han såg nästan ut som att han fejkade det. Ville han inte träffa mig?
-------------------------------------------------------
Dum, dum, duuuum. Lite cliffhanger woops, jag hoppas ni gillade kapitlet och gillar min bok också framförallt. Ni får jättegärna (jag skulle dansa av glädje) rösta på boken, och jag blir superlycklig över varje kommentar jag får.
Och förresten jag vet att ni tänker va i helvete hon uppdaterar först inte på ett halvt decennium, osen kommer det ett nytt bara några få dagar senare. Detta är ett perfekt exempel på hur uppdateringen kommer se ut hahah, när jag har tid kommer det nya kapitel så det bästa är ju om ni lägger boken i eran läslista eller liknande så håller ni ju koll när ett nytt kapitel kommer!
Kramiiiiiis<333
YOU ARE READING
Vem fan är du?
Fanfiction[en helt basic fanfic om m&m som är värd och läsa] - Oh, hey hottie. En kille med ljusbrunt hår, nästan blont, stod framför mig med ett självsäkert leende på läpparna. Han utstrålade ett sådant lugn och han såg så nöjd ut, som att han visste att ha...
