Vem fan är du?

1.4

["Feeling feelings I never felt, the way you got me under your spell" - Touch med Little mix]

Med tunga steg tog jag mig fram genom den gråa korridoren. Omringad av skrattandes, pratandes och allmänt störiga människor knuffade jag mig emellan kropparna. Vid min sida gick Rikke, tjejen som gick i min parallellklass som hade tagit så bra hand om mig. Vi hade fått ett närmare band till varandra och om jag ska vara helt ärlig, även den enda jag knutit band till. Om man inte räknar med de två tvillingbröderna som hade kraschat hela min existens. Jag kände en stark kärlek till Marcus, han var så mysig och speciell, men det lilla farliga, den lilla gnistan som fanns hos Martinus gjorde honom intressant. Det som hade hänt tidigare imorse hade ställt mig lite mot väggen, och när han dessutom skickat ett sms om att vi behövde prata i eftermiddag blev jag nästan lite orolig. Hade han berättat för Marcus?

Under skoldagen hade jag haft kontakt med Martinus på sms, och vi hade bestämt att jag skulle stå under den stora eken bakom skolan efter att vi hade slutar. Trädet var i princip ruttet och det enda som låg i närheten var en gammal stuga. Stugan sades vara hemsökt så det var väldigt få elever som vågade gå till den lilla skogsdungen. Vi skulle alltså kunna få vara ensamma. Med snabba steg tog jag mig nu mot en av skoltoaletterna för att bättra på mitt lätta smink.

Ett drag, två drag, tre drag med mascara borsten lätt över mina ljusa ögonfransar. Lite solpuder på kinderna och pyttelite puder i pannan så jag inte var så glansig. Nu såg jag fräsch ut, redo för Martinus. Varför gjorde jag ens mig redo för honom? Jag brydde mig ju inte vad han tyckte om mig. Eller?

Jag klev ur den tunga träporten som användes som ingång till skolan, innan jag kollade mig åt båda hållen så att ingen såg vart jag var på väg. Med lätta steg, nästan joggandes, tog jag mig mot den gamla eken. Redan på ett avstånd på nästan 100 meter kunde jag se en skepnad under trädet, Martinus. Ju närmare jag kom kunde jag se att precis som innan idag var ett smil placerat på hans fina mun, och de busiga ögonen lös av glädje. Långt borta hördes hundskall, och skrattande barn. I hörnet av skolgården kunde jag skymta tre pojkar som stod och kastade en basketboll mot en korg. En flicka stod bredvid och applåderade, skrattade och beundrade en av killarna. Jag log, tänk om man kunde vara sådär gammal igen, tänk om man hade varit sisådär 8 år hela livet. Nu var jag endast några meter ifrån Martinus, som såg sådär inbjudande och mysig ut.

Jag ville känna hans händer på min kropp, jag ville känna hans stadiga händer runt mitt ansikte, men framförallt, jag ville känna hans fylliga läppar mot mina.

Jag viftade snabbt bort tanken, jag var tillsammans med hans tvillingbror?

Två steg framåt och nu stod vi så nära varandra att jag kunde känna hans varma andetag i den bristande kylan. Långsamt dalade ett svagt brunt löv ner från ekens höga grenar förbi hans ansikte, som sedan några millisekunder senare träffade marken. Martinus ögon var däremot inte fokuserade på lövet, utan på mig, närmare sagt mitt ansikte. Det kändes som att han betraktade mig, betraktade varje ansiktsdrag och varje liten rynka. Jag njöt lite av det, men det kändes samtidigt lite olustigt att en människa kunde titta på lilla mig med en sådan lust, sådan hungrighet på mitt ansikte.

"Var det något speciellt du ville?"

"Jeg ville bare snakke med deg"

"Jaha, haha. Vad ville du prata om då?"

"Om deg"

"Om mig? Heh"

"Marcus har alltid vært så heldig" (haft tur)

"Vad menar du?"

"Han alltid får det peneste jentene"

Martinus mumlade fram vad han sa, nästan som att han skämdes lite. Han drog lätt bort en hårtuss som hade hamnat framför hans vänstra öga och kollade sedan ner i marken, som var täckt med kottar.

"Va?"

"Du er så jævla pen du vet det?"

"Haha tack Martinus, men det finns väl säkert någon annan underbar tjej till dig också?"

"Jeg vil ikke at noen andre, jeg vil ha deg"

I mitt huvud bubblade tankarna runt, han hade samma sorts känslor för mig, han ville också att vi två skulle ha något tillsammans. Samtidigt hade jag känslor för Marcus, känslor som jag aldrig någonsin känt tidigare för någon annan. Innan jag ens hunnit tänka klart tog han ett bra tag om min käke om tittade in djupt i mina ögon. Hans andra hand låg stabilt placerad på min höft och kemin mellan oss sprakade. Det var nästan som om någon hade tänt en kamin emellan oss och lågorna och gnistorna bara sprakade. Skulle vi kyssas? Skulle vi kyssas ännu en gång?

-------------------------------------------------------

Och äntligeeeen kommer ett nytt kapitel haha. Har ingen bortförklaring till varför det tagit sådan tid direkt, har bara inte haft någon skrivlust och inte så mycket tid så det har inte blivit något. Hoppas ni gillar kapitlet, också får ni längta till nästa kapitel! Det kanske kommer på sommarlovet vem vet ;). Nejdå, så lång tid kommer det inte ta, men ni märker ju hur jag är haha, vi får se när vi ses igen!

Kramiiiiiiis<333333