Vem fan är du?

1.3

["But you, you don't tell the truth, No you, you like playing games" - Little white lies med One Direction]

I min mage bubblade kärleken och i mina tankar vandrade Marcus och vår kyss runt. Ögonblicket spelades om och om och om igen som en scen ur en film i mitt huvud. Det vi nu hade var något speciellt, något att ta vara på. Jag hade precis kommit ut ur duschen och stod och drog den mörkblåa borsten igenom mina blonda slingor. En suck lämnade mina läppar, jag var trött, riktigt trött. Jag orkade inte fixa iordning mig inför skolan.

Med nu en bulle, vad som kallas "messy bun", på mitt huvud, endast lite mascara och bronzer på kinderna begav jag mig mot min garderob. Känslan jag hade haft tidigare hade hållt sig kvar och hade inneburit att jag inte hade fixat mig speciellt mycket inför dagens skolhändelser. Jag bestämde mig för ett par svarta yogapants, ett vitt linne med en tunn spetskant vid urringningen och en fluffig svart kofta. Mysig var vad jag var idag, men jag kände att detta var alldeles perfekt för idag.

Traskandes påväg mot skolan med ett äpple i handen och lyssnandes på Rae Sremmurd, som vanligt woops, hörde jag hur någon kom cyklandes bakom mig. Lätt vred jag på mitt huvud och såg vem det var, Marcus otrevliga, självsäkra, hybris broder, Martinus. Jag himlade lite med ögonen men bilden när vi kysstes flashade förbi mina ögon.

"Det var ett misstag, det var ett misstag, det var ett misstag." Jag försökte tyst och stillsamt intala mig själv att det inte var meningen. Under tiden hade Martinus endast kommit närmare och var nu endast någon meter ifrån mig.

"Nämen, Hei Vilma! Gå her og mumler til deg selv?"

Han flinade lite lätt och vred på huvudet så att det var lutat lite svagt åt högra hållet. Hans ögon granskade min kropp uppifrån, helvete va snygg han var. Eller asså snygg och snygg, tjejer skulle kanske uppfatta honom som snygg, asså inte jag då, asså han var ju lik Marcus men asså Marcus var ju mycket snyggare. Hm, ja jo så är det! Lite lätt bet han sig i läppen och lät sedan sin högra hand stryka bort en hårslinga som hamnat framför hans ögon. Jag kände hur mina knän nästan vek sig under mig, varför var jag plötsligt attraherad av Martinus? Det var Marcus jag ville ha.

"Hallo Vilma?"

"Oj ja, eh, hej Martinus."

"Du var litt bort for en sek der"

Han skrattade lite lätt och flinade sedan till när han såg att mina kinder förvandlades till en svagt rosa färg.

"Haha ojdå, ehm jag började bara tänka på något helt annat heh, heh."

Det blev tyst mellan oss och ingen sa någonting på flera sekunder, vad som kändes som väldigt långa sekunder. Hans ögon granskade fortfarande min kropp och det hans nästa mening var lämnade mig chockad med hakan mera i marken, eller nej under marken, så chockad blev jag.

"Jævla hvor fin du er"

Han bet sig i läppen ännu en gång och tog sedan lätt tag i en hårslinga och placerade den bakom mitt öra. Långsamt strök han sin hand över min nu rosiga kind och viskade sedan lätt, jag vill ha dig, ha dig hos mig. Jag frös till, av lycka? Av förvåning? Av kärlek? Jag visste inte själv. Han lutade sig fram för att kyssa mig, mina ögon stängde sig automatiskt och hans ena hand tog ett stabilt tag om mitt huvud. Han var mycket mer bestämd än Marcus, men jag tror jag gillade det. Det kändes så fel, men samtidigt så himla rätt. Precis innan våra läppar skulle mötas hörde vi båda hur en cykel kom runt hörnet vi befann oss vid. Snabbt som tusan hade vi dragit ifrån varandra. Några femtio meter bort kom Marcus cyklandes, Marcus Gunnarsen. Helvete. Hade han sett våran "nästan kyss"?

"Hei Vilma! Og Hei Tinus?"

"Eh Hej!"

"Hei"

Både jag och Martinus kändes superstela och ju närmare Marcus kom kände jag hur mitt hjärta började pumpa snabbare och snabbare, jag var så nervös för vad han hade sett.

"Ni står her og snakke om været eller?"

Marcus skrattade till lite och pendlade med blicken mellan oss. Han verkade inte förstå vad som precis hade hänt.

"Jeg bør nok gå, ser deg senere"

Martinus nästan viskade fram sina ord och ställde sig sedan på cykeln för att ta några snabba tramptag och sedan försvinna bort mot skolan, som inte började förrän om 30 minuter på grund av att jag hade gått så tidigt.

"Hva moro du og Martinus kan snakke med hverandre, etter at han har vært for deg. Takk for at du prøver å bli kjent med ham, for min skyld."

Marcus trodde alltså att jag hade pratat med Martinus för hans skull, för att vi skulle vara vänner och inte tycka illa om varandra. Ja, det var ju iallafall klart att det var bättre att han trodde att det var på grund av den anledningen.

"Det är väl klart jag skulle göra det för dig, jag kan ju inte vara ovän med Marcus när jag är tillsammans med dig."

Jag log lite svagt åt honom, strök bort lite osynligt damm från min svarta väska och kliade mig sedan lite lätt på armen. Jag hoppades att han inte såg att jag ljög. På något sätt tyckte jag detta var lite kul, skönt att fö uppmärksamheten av två killar samtidigt, som dessutom var bröder.

"Du er den beste, jeg elsker deg"

Om han bara visste vad som egentligen pågick.

-------------------------------------------------------

Och här kommer ett nytt kapitel efter nästan en månad! Idag har jag en väldigt lugn dag och tänkte därför försöka skriva lite extra så att jag har på lager och kan bara lägga upp sedan! Hoppas ni gillade kapitlet och tyckte att det var lite kul att läsa. :)

Ni får gärna som sagt kommentera vem av de två bröderna ni tycker hon ska vara tillsammans med, eller vara sammen med. ;)

Jag älskar er, kramiiiiiiis<33

Ps. PS. Ps. Hahahahah kom på en annan sak nu när jag redan har publicerat, men skriver det ändå nu. Taaack så himla mycket till 2000 läsningar! Det motiverar mig och fortsätta skriva. Och ett speciellt tack till alla er som lägger boken i ert bibliotek och i era läslistor, och alltid läser även fast det tar oerhört lång tid mellan varje kapitel. Ni gör min dag! Puss och kram, xoxo. ;*