Sången vi aldrig sjöng -Foscar

31.

Konserten drogs mot sitt slut, Ogge och Omar lämnade scenen och kvar var jag men ett piano. Jag tog ett djup andetag innan jag började prata.

"Det här är en låt jag och Felix skrev tillsammans för några månader sedan. Vi båda älskade den och var bestämda om att vi tillsammans skulle sjunga den på den här konserten och att vi inte skulle låta någon höra innan. Jag önskar att ni hade fått höra han sjunga den för det är helt magiskt och det gör ont att få veta att jag aldrig kommer få höra det igen.
Men helt ärligt har jag aldrig sjungit den ensam utan han har alltid gjort det med mig, så jag hoppas du sjunger med mig nu också Felix. Jag älskar dig" sa jag och var nära till tårar. Hela publiken var tyst efter det jag sagt, några kunde jag se grät.

Jag spelade de första tonerna på pianot innan jag öppnade munnen och sjöng min del.

When he's O.K.
Then I'm alright
When he's awake
I'm up all night
Nothing really matters
Nothing really matters
I see his face
And in my mind
I seize the day
Whenever he's nearby
It's like nothing really matters, no
Nothing really matters
He completes me
How he reads me
Right or wrong
It's so clear he's
All that I need
All I need
I know what it feels like
I know what it feels like
Swimming through the stars when I see him
And I don't need air 'cause I breathe him
I know what it feels like
I know what it feels like
I breathe him
I breathe him
Every time I see him
Every time I see him, oh

Det var fortfarande helt tyst i arenan. Tårar rann ner för mina kinder medan jag sjöng.
Att nu ta över Felix del var helt fel. Jag hade nästan aldrig sjungit den själv, utan det var hans del. Vi hade våra delar och tog aldrig över den andres.

When I'm lost
And need a sign
He leads the way
And I'll be fine
Nothing really matters
Nothing really matters
He completes me
How he reads me
Right or wrong
It's so clear he's
All that I need
All I need, yeah

Det var fel. Det var hans röst som skulle sjunga det. När delen där både jag och han skulle sjunga tillsammans kom var det endast jag som sjöng. Det lät tomt på något sätt.

I know what it feels like
I know what it feels like
Swimming through the stars when I see him
And I don't need air 'cause I breathe him
I know what it feels like
I know what it feels like, yeah
I breathe him
I breathe him
Every time I see him
Every time I see him, oh
Every time I see him, oh
Every time I see him, oh

Den sista lilla biten var också hans, men jag sjöng den. Det var så fel att inte höra hans röst där utan att höra sin egen.

Well he's O.K.
And I'm all right
When he's awake
I'm up all night
Nothing really matters
Nothing really matters

När den sista tonen var spelad lät jag händerna ligga kvar på pianots tangenter. Tårarna rann ner för mina kinder och jag fick nästan svårt att andas. Fortfarande var det helt tyst i arenan. Det var som att ingen vågade öppna munnen eller ens röra på sig.

Plötsligt kände jag hur någon slog armarna runt mig och kramade mig hårt. Jag förstod att det var Ogge och Omar men jag kramade inte tillbaka, jag bara satt där.

Fansen grät, jag grät, ogge grät, Omar grät, det var inte en person i arenan som inte grät. Alla saknade honom. Jag saknade honom så jävla mycket. Det gör så ont utan honom och jag vill bara fly från smärtan, men det går inte.

Så istället tittar jag upp, vet att han är här inne med oss alla.

"Tack Felix, tack för allt" mumlade jag.

***
Jag grät när jag skrev detta ): men ja, detta var sista kapitlet så tack för att ni läst!