älska lagom hårt // foscar

chapter 11

Jag överväger att skynda efter henne för att stoppa henne men inser snabbt att det bara kommer bli ännu värre att jag står centimeter bakom när hon frågar Felix över hans möjliga existerande känslor för mig. Så jag sitter kvar vid min plats och kastar gång på gång diskreta blickar bort mot dem. 

Felix ser mest irriterad ut och verkar ignorera henne så gott det går. När hon frågar något som jag inte uppfattar och han ser om möjligt ännu argare ut så börjar obehaget spridas inom mig. Och när han plötsligt ilsket reser sig upp och möter min blick så vill jag helst av allt bara sjunka igenom marken. 

"FAN HELLER ATT JAG ÄR INTRESSERAD AV HONOM" skriker han frustrerat vilket får flera personer i korridoren att förvirrat vända sig om vilket han inte verkar bry sig ett skit om, verkar mest nöjd över att så många uppfattar det. Och så fort han vänder mig ryggen och börjar gå så kommer jag lika snabbt upp på fötter och försvinner i motsatt riktning. 

För aldrig att jag hade förväntat mig den här smärtan av att bara höra orden från honom, att bara få höra att han inte är intresserad. Tårarna kommer från ingenstans och jag är tvungen att låsa in mig på toaletten. Jag vet egentligen inte om det handlar om besvikelse över hans bristande intresse eller om det helt enkelt handlar om förnedringen kring hur han så enkelt sårar och förnedrar mig inför så många. 

Jag blir kvar på toaletten tillräckligt länge för att både inse och acceptera hur jag och Felix aldrig kommer att bli något. Och för att acceptera hinner jag även inse hur gärna jag hade velat just det, att bara få vara som vi alltid varit, fast seriöst for once. 

. . .

asså om ni bara visste....kaos...känslor...damn