älska lagom hårt // foscar

chapter 20

Vinden fläktar skönt genom den lilla springan som jag lämnat nere på bilrutan. Jag sitter med knäna hopkrupna mot bröstet trots att det gör att benen knappt får plats mellan ratten och sätet. Blicken är tomt fäst ut i luften och jag låter fingrarna skruva av korken på whiskeyflaskan för att bara sekunder efter skruva på den igen. Och just denna aktivitet upprepas sedan minst tio gånger i minuten medan min hjärna febrilt söker efter anledningar att inte supa skallen av sig och glömma hans jävla gröna ögon och fantastiska leende.

Genom den ömsom smutsiga ömsom regnblöta rutan kan jag skymta siluetter av personer som då och då passerar bilen jag sitter i. Ibland kan jag uppfatta dämpade samtal. Någon som diskuterar kvällens middag med en vän i telefon, någon som bråkar med sin partner tvärsöver gatan och ett och annat oskyldigt samtal om vädret.

Så fort jag blundar så ser jag hans ögon. Hur de lugnt ser in i mina och hur de är sådär piggt busiga som jag alltid gillat. Hur de alltid har den där speciella glimten i ögonvrån. Men tillsammans med hur minuterna passerar minns jag de rödkantade ögonen som kallt stirrat in i mina. Hur han med en kall röst bara bettet sig som en idiot och inte ens insett hur jag riskerade mycket bara genom att välja honom i alla jävla lägen.

Med raska, vana fingrar skruvar jag ännu en gång av korken och låter den här gången handen omsluta korken medan jag för flaskan mot läpparna.

Precis när de första dropparna landar på tungan så får en dov knackning mig att rycka till och när jag aningen skrämt blickar över mot passagerarsätet så möter jag just din rödkantade blick genom rutan.