Marcus? Martinus?

Kapitel 20

Martinus perspektiv:

Matilda låg sovandes i min famn. Jag lyckades. Jag lyckades få henne att tro på mig. Jag lyckades få Matilda i säng. Jag lyckades, JAG LYCKADES! Hela jag blir varm av hennes närhet. Hon är så jävla söt. Men jag är en Bad Boy. En så kallad player. Mig kan man inte lita på. Och nu har jag övertaget och Matilda ligger i riskzonen. Jag har bilderna på henne. Jag och Marcus kan känna pengar på detta. Hon kännar ju liksom sina egna pengar pågrund utav hennes blogg. Snart är dom pengarna oss mig och Marcus.

Matilda rör sig lite och jag ser hur hon vaknar till.

- Hur mår du? Frågar jag och försöker vara trevlig.

- Bra lite trött och frågande. Svarar hon.

- Vad undrar du?

- Jag vill veta vad vi är?

Jag vill säga att vi är något men det är vi ju inte. Jag kan inte. Nej! Aldrig i hela mitt liv. Jag e en player av en anledning.

- Vi är inget.. säger jag tyst. Hon stelnar till och går sig loss från min famn. Hon puttar bort sig från mig, vänder sig om och kollar rakt in i mina ögon. Läpparna lätt isär. Dom där läpparna som jag bara vill ha mot mina.

- Vad menar du? Kommer från hennes perfekta mun.

- Matilda... Vi är inget... Orden jag säger gör ont. Allt har gått så jävla fort. Jag vill ha henne men de går inte till så. Jag är född som player så är det. Ingen liten jävla tjej som hon kan ändra på det.

En tår tränger sig ner för hennes kind. Jag e snabbt där med min han vid hennes käke och torkar bort den lilla tåren med tummen.

- Jag måste gå nu... säger hon och drar sig loss mitt grepp. Hon tar på sig kläderna och tar telfonen. Hon öppnar dörren. Handen på dörrkanten och kollar smått bakåt mot mig. Hon vill säga något men hon vågar inte. Hon går ut från rummet och jag hör kort efter att ytterdörren stängs. Då var man ensam igen. Hela min kropp blir kall. Jag vill vara med henne.

Utan att tänka sätter jag på mig kläderna snabbt. Stiker ut genom ytterdörren och har oknyttna skor. Jag ser hon där borta. Hennes hår. Hennes kropp. Hela hon. Jag börja springa mot henne.

Matilda perspektiv:

Att jag alltid går på dom. Jag hatar de där tvillingarna. Jag hatar tvillingarna Gunnarsen! Jag börjar smått höra snabba steg som om någon springer. Dom kommer mot mig men jag tar förgivet att det är en löpare. Av någon anledning vänder jag mig om. Jag hänger inte med. Jag har kraftiga armar runt mig. Jag har Martinus armar runt mig. Jag lägger huvet mot hans bröstkorg. Då kommer tårarna forsandes. En lätt fjäderkyss i hårbotten får jag av honom.

- Förlåt... Förlåt Matilda... Förlåt för att jag inte kan hantera det du gör med mig. Förlåt för att du gör mig så Crazy In Love... säger han tyst nästan så han viskar.

Gör jag honom 'Crazy In Love'? De är han som gör mig Crazy.

Jag samlar mig lite efter alla tårar. Alla känslor som bara flödade. De han sa. Menade han det. Han kan omöjligt har gjort det. Han svek mig för typ 1h. Jag lovar vi hat stått hst i minst 40 min. Bara stått där o han hsr gett mig små kyssar. Det här känns riktigt men det kan det fan inte vara. Han har svikit mig mer än normalt.

- Menar du det du sa? Får jag fram.

- Matilda jag menar allt. Ingen har fått mig så jävla galen. Och inte fått mig så galet kär i någon.

- Är du kär i mig?

***

Sorry för att jag inte uppdaterat men jävlar vad dom e on och off Matilda o Martinus. Frågan e dock vad händer med Marcus nu?

Jaja ni får ha det fett nice.

Håll mig motiverad genom att rösta och kommentera trevliga saker❤