Maktens ring ( pausad)

Kapitel 7 Moria

Vi hade kommit ner till Morias dörr, det hade blivit mörkt ute och vi såg ingen dörr.
Gandalf mumlade något som inte var hörbart även om jag var en alv, jag såg månen titta fram bland molnen och lyste sit sken mot  bergväggen och plötsligt tog en dörr form. Ovanför stod det tala vän och kliv in.
-vad betyder det? Frågade Frodo
-att man måste vara en vän för att komma in, sa Gandalf
Själv hade jag en känsla av att det inte var så enkelt och mycket riktigt stämde den känslan som alltid, jag såg Gandalf testa massor med trollformler men ingen funkade. Jag och dom andra hade satt oss på stenarna när Frodo ställde sig upp och gick fram mot dörren.
-det är en gåta, Gandalf vad heter vän på alviska?
-mellon, sa Gandalf tydligt 
Dörren öppnade sig och innanför var det ett kolsvart mörker, vi alla gick in och dörrarna stängde sig och jag hadde ingen bra känsla av det här överhuvudtaget. För att vi skulle kunna se något överhuvudtaget så viskade Gandalf på något främmande språk men det fick toppen på hans trollstav att lysa ett sken som inte var för starkt men ändå tillräckligt för att vi skulle kunna se vart vi gick.
Jag började gå vilket dom andra också gjorde efter några steg märkte jag att merry och pippin hade kommit närmre mig.
-säg inte att ni är mörkrädda? Frågade jag
Dom båda nickade
-isånafall kommer detta bli väldigt jobbig för er, sa jag medens jag fortsatte att gå vidare.
Ju längre in i berget vi kom desto mer mörker kände jag i mitt sinne, vi är inte ensamma här tänkte jag då jag började se mig omkring men ingen verkade känna samma sak som jag då dom bara kollade framåt och gick.

Efter en vandring som kändes som en dag så kom vi fram till tre olika gångar.
-vilken väg Gandalf? Frågade jag
-jag kommer inte ihåg det här?!sa Gandalf förvirrat.
Vi är vilse, toppen tänkte jag medens jag satte mig på en sten som var nära mig, Aragon kom och satte sig bredvid mig och tittade på mig med en menande blick och tillbaka gav jag en förvirrad blick, jag fattade inte vad han ville säga med den där blicken.
Tiden gick och jag började bli uttråkad så jag ställde mig upp och gick till kanten av stenplattorna vi befann oss på, nedanför var det som ett stup med Vassa kanter som stack ut. Nästan längst nere kunde jag se någon figur som klättrade på vägen och jag drog efter andan och var bered på att ta fram pilbågen när Gandalf stoppade mig.
-gör inget förhastat Mália innan du vet vad det är,
-jag är bara på min vakt, man vet aldrig med dessa tider..... svarade jag.
Jag gick tillbaka till stenen och tittade åt den platsen jag nyss stod på, där dök det upp ett på ögon som blänkte i Skenet av Gandalfs stav men dom försvann lika snabbt som jag sett dom.
- jag vet vilken väg vi ska gå! Sa Gandalf och gick mot en av gångarna
-men du visste ju inte?! Sa merry
-en vis man sa till mig en gång lita alltid på din näsa och den här vägen luktar inte lika illa som dom andra två, sa han
Vi gick ner för en trappa och kom till ett stort "valv", Gandalf riskerade mera ljus och nu fick jag se vad det var, det var som ett enda stort rum på säkert 30 m som hade pelare utsprida. Det var en syn jag aldrig sett förut,jag visste inte att det var såhär vackert här nere.
När vi hade gått ett tag kom vi till ett rum Och Gimli började skrika och tjuta av ledsamhet och ilska för framför oss var det en grav som tillhörde hans släkting som han stod nära vad jag förstod. Det som var oroväckande var att det var massor av Skelett från dvärgar i rummet, ett utan Skeletten höll i en tjock bok, ur boken läste Gandalf upp någon text som slutade med dom kommer, dom kommer som var skrivet i blod. Min hjärna gick på helvarv, vad ville dom varna oss om?
Avbruten i mina tankar hörde jag ett brak och såg då att pippin hade råkat haft ner ett skelett i  en brun som lede längre ner i berget.
-pippin din dåre, nästa gång kan du kasta ner dig själv så slipper vi dina dumheter! Sa Gandalf argt
Mer hann han inte säga forsen jag hörde ljud och trummande läten
-orcher! Utbrast Legolas med en äcklad röst
Jag tog fram min pilbåge och en pil,jag var redo för att döda orcher när som helst.
Boromir sprang fram till dörren och tittade runt, han hann precis väja för en pil
- och dom har ett grottroll! Utbrast han.
Aragon och Boromir skyndade sig att stänga dörren och sedan blockera den med yxor, men det räckte inte dörren hällde inte och in strömmade det orcher och ett grottroll. Jag sköt allt som inte var mina vänner, efter att jag skjutit en orch så fick grottrollet syn på mig och jag på det, jag sköt en pil mot huvudet men jag fick ingen reaktion istället kände jag en stor järnkedja träffa mig och av kraften slungades jag in i väggen. Jag reste mig upp och kände mig lite yr men det kopplade jag bort så istället fortsatte  jag att skjuta pilar mot den och dom orcherna som kom mot mig.
Efter ett tag hörde jag Frodo skrika på hjälp och Aragon kom till hans undsättning för att döda det stora trollet, men oturligt nog så kastade trollet iväg Aragon med sån kraft att han svimmade av, jag skulle precis springa till Frodo när jag kände något vars träffa min arm, jag vände mig om i ilska och dödade orchen som skadade mig. Jag vände mig mot Frodo igen när hela min värld stannade upp, det som spelades upp framför mina ögon var Frodo som blev spetsad av ett spjut och han föll sedan till marken. Jag vaknade upp och hoppade upp på en orch huvud och tryckte ifrån med foten så att jag kunde hoppa till ett stenblock som var alldeles intill det stora monstret men mer han jag inte göra innan Legolas dödade det stora monstret. Alla sprang mot Frodo även jag, Aragon vände på honom och jag förväntade mig att se det värsta men istället till min förvåning så slog Frodo upp ögonen
- jag är okej, jag är inte ens skadad
- men hur, det där spjutet skulle ha spetsat ett vildsvin?! Frågade Aragon förvirrat
- det finns mer hos den där halvlingen än vad ögat kan se,sa Gandalf
Frodo drog ner ner tröjan och under den såg jag en skimrande vit tröja i kedjor.
-  mithril, andades  Gimli ut.
När Frodo väl kommit upp på benen så sprang vi alla in i rummet fullt av pelare, jag vände huvudet bakåt och fick se massor med orcher och när jag vände det framåt så var det orcher där också. Vi alla var tvungna att stanna då vi var omringade av orcher, men helt plötsligt började dom springa iväg och långt borta såg jag ett ljus och hörde ett rytande.
- vad är det? Frågade jag
- denna fiende är er övermäktig, det är en demon från bortomvärlden, Balrog. SPRING!! Sa Gandalf och vi alla gjorde som han sa.
Helt plötsligt kom vi ut till ett stort bergrum där det ända man kunde springa på var en stentrappa och runt om var det en avgrund. Längre fram på gången såg jag ett hål, jag hoppade över det och vände mig om precis när Legolas hoppade över på min sida, när det bara var Frodo och Aragon kvar så lossnade det en bit från det hålet vi kom ifrån. Jag kände att ett mörker närmade sig och mycket riktigt såg jag ett sken komma närmare och ju närmare den kom desto mer skakade gången.
Aragon kastade över Frodo till mig och hoppade sedan själv, vi fortsatte att springa tills vi kom till en bro över ett stup. När vi väl kommit över den så stannade Gandalf mitt på bron och väntade in balrogen. Jag stod där och gapade och hade precis tänkt att hämta honom när demonen kom fram till bron.
Demonen kallade fram en piska i svart eld
-den mörka elden kommer inte att hjälpa dig, jag är beväpnad av den hemliga eldens flamma och du ska inte passera, sa Gandalf.
Varelsen tog några steg ut på bron
-DU SKA INTE PASSERA!!! Skrek Gandalf innan monstret föll ner i avgrunden.
Jag pustade ut innan jag såg piskan dra ner Gandalf i den mörka avgrunden, det var då som det kändes som om något brast i mig men jag började inte gråta utan var mera som i en Schock.
Gandalf var död