Mália är en alv, men inte vilken alv som helst. Hennes liv kretsade mycket runt lórien tills en dag då hon blir kallad till ett möte som visade sig bli en början på ett stort äventyr. Hon får också träffa sina gamla vänner och nya vänner.
Längst inn...
Hären av ridande hästar kom emot oss i snabb fart, jag stod tät bredvid Aragon som jag hade vid min högra sida, vid min vänstra stod Gimli och bredvid Aragon stod Legolas. Jag sträckte min hand mot ett utan mina små svärd/långa knivar och var beredd på det värsta. Männen saktade ner hästarna när dom hade börjat cirkulera runt oss, jag vände mitt huvud bakåt för att kunna ha koll på vad som hände bakom min rygg, männen på hästarna stod i en ring runt oss och bakom dom stod det ytterligare fler hästar. Jag vände huvudet framåt och möttes då av svärdsklingor som var riktade mot oss. Min hand var fortfarande kvar på samma ställe vid mina vapen som var noga gömda i min klädsel. ringen av hästar öppnade upp sig lite då en utav riddarna kom gående mot oss, han stannade framför oss, jag gissar att han är generalen för den här hären för han såg ut som en. -vad gör en dvärg, två alver och en man här ute i ödemarken? Vilka är ni?Frågade han medans han tittade på var och ens ansikte, när han väl kom till mitt höll jag kvar honom med ögonen och försökte titta djupt in. -få höra ditt namn så får du höra mitt, svarade Gimli tittandes på generalen. -om du hade varit ett huvud längre så hade det varit borta! Sa generalen med sitt svärd riktat mot Gimli. - och du hade fallit innan du hunnit hugga av det! Sa Legolas med en spänd båge som var riktad mot generalen -Legolas ta ner din båge......vi är vänner till kungen över rohan och vi kommer i frid, sa Aragon medens han la sin hand över Legolas hand för att visa att han skulle sänka bågen. Jag tittade mot Legolas och såg att han sänkte sin pilbåge, jag vände åter mitt huvud mot generalen. - kungen kan inte längre se skillnad på vän eller fiende........inte ens sina egna frender, sa han medens han tog av sig hjälmen. Framför oss stod kungen av Rohans systerson, Dom andra började prata men jag lyssnade inte, jag var som i min lilla egna värd och det som var det konstiga var att jag hörde en röst men jag kunde inte urskilja orden bara min dotter, konstigt...... Min lilla värd försvann och jag kom tillbaka till verkligheten. - vi var där i gryningen och dödade alla som fanns där, sa kungens systerson. - såg ni några små hobbits? Frågad Gimli och han lät verkligen förtvivlad och det var han inte ensam om, även jag började oroa mig. -nej, vi brände alla kroppar, åk dit och sök över era vänner men hoppas inte på för mycket, hoppet verkar ha övergett oss i dessa länder, sa kungens systerson. Han visslade och fram mot oss kom två hästar, en var brun och den andra var svart. - hoppas dom här hästarna ger er mer tur än sina förra ägare.... sa kungens systerson och hoppad upp i sin egnas hästs sadel. - tack! Sa jag tacksamt . Han tittade förvånat på mig då jag inte sagt något innan men tillslut så lossnade det för han och han nickade på huvudet innan har och hären av hästar red vidare över sluttningen. Jag vände mig om och skulle precis ta ett steg när jag hörde min mors röst,det fick mig att totalt stanna Mália kom tillbaka till lórien, det är en sak som du kan komma att ha mycket hjälp utav under resten av resan, jag sa inget utan visste att min mor oftast eller rättare sagt alltid hade rätt. Min röst ropade tùla (kom/komma) och inte många minuter efter kom amádë springande borta bland klipporna, hon stannade framför mig och stod där lydigt så att jag kunnde hoppa upp på hennes rygg. -vart ska du? Frågade Aragon Jag tittade mot dom -jag måste tillbaks till lórien men jag räknar med att vara tillbaka om högst två dagar. Rid ni och leta efter halvlingarna jag klara mig! Aragon såg inte så glad ut vid den iden men nickade på huvudet och jag viskade till amádë spring på alviska. Hon bar iväg mig över slätten och jag vände mig om en sista gång för att få se mina vänner men dom var bara konturer, mitt huvud vände sig framåt igen.
Vi hade äntligen kommit över lóriens gränser när det började bli mörkt, mörkret la sig snabbt och det var mörkare än det brukare va om kan förklara det så....... När vi kom fram hoppade jag av amádë kom till det heliga vattnet, jag styrde mina steg ditåt. Jag såg min mor stå framför det lilla vattenfallet som inhåll vårt heliga vatten, jag gick ner för några trappsteg och ställde mig en liten bit ifrån min mor. -varför ville du att jag skulle komma? -det är en sak som jag vill att du får som är väldigt viktigt, sa hon medans hon vände sig om och i hennes hand höll hon något men jag såg inte vad då hennes fingrar kramade det. -vad är det? -som du håller i? Frågade jag mer specifikt än min förra fråga. - det här Mália är ett armband som din far ville att jag skulle ge dig när tiden var inne, och nu är den det. Min mor tog tag i min högra hand försiktigt och drog ut den, hon öppnade sin hand och satte på armbandet, det var ett väldigt vackert armband som var gjort i silver och om man tittade riktigt nära så såg man små stenar som blänkte, det var också blommor och blad i silver smyckat på armbandet.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
-jag vet inte vad jag ska säga, det är verkligen vackert!sa jag helt uppslukad av det Jag tittade upp från armbandet och på min mor, hon stod och log utav min reaktion när jag såg armbandet. - men varför får jag det här nu? Varför inte sen? Så viktigt kan det inte vara eller? Fortsatte jag. Hennes leende blev mer försiktigt efter att jag frågat - därför att det är inte vilket armband som helst, armbandet heter rénná, det är ett armband som kommer från valar och det är smitt av rent, heligt silver och heliga, magiska vita ädelstenar. Min mor tog några andetag innan hon fortsatte -detta armband är mycket mäktigt och det är speciellt smitt till dig, så att bara du kan använda det. Jag stod och gapade åt det min mor sa, jag stod så ett litet tag tills jag vaknade till liv igen. - vad kan jag använda det till? Frågade jag - jag vet inte min dotter, det ända jag vet mer om det är att det är magiskt och innehåller en mäktigare kraft än min ring. -varför vill min far ge mig detta? Frågade jag medens jag studerade armbandet i detalj. - han sa till mig att du är ämnad att använda magi, Mália jag tror att dina vänner kan komma att behöva dig, sa min mor. Jag gick fram till henne och kramade henne ett hejdå innan jag gick till amádë. Nu hade vi än ännu större chans att lyckas förgöra mörkret.
