Maktens ring ( pausad)

Kapitel 6 Caradhras

-jag hörde att du och Gandalf pratade om din pappa, vem är han eftersom att du är ganska tystlåten om det? Frågade Legolas.
Gud vad dum jag var, så klart att Legolas skulle höra han var ju en alv. Jag hade just nu lust att slå mig själv i pannan med handen.
- Eh..,han är ingen speciell, sa jag osäkert
- är du säker, ne vanda at laume quetta enna esse ( jag lovar att inte säga till någon)
- okej, na atto ye eru valar   (Min pappa är en valar), sa jag med en stolt men tveksam röst.
Jag vände mitt huvud mot Legolas och det såg ut som att hans ögon skulle ploppa ut
-men behandla mig inte annorlunda än vad du gjort innan? Var jag snabb att säga.
-ne vanda ( jag lovar), fick jag till svar.
- kom vi går tillbaka till dom andra, sa Legolas
Jag gick bredvid Legolas hela vägen fram till dom andra, ingen hade vaknat och det var förståeligt det var ju fortfarande mörkt.
Jag la mig ner i det kalla, fuktiga gräset och tittade upp i trädkronan som var framför min syn.

Natten gick och solen gick upp  och dom andra vaknade fast jag och Legolas var redan vakna.
Inte långt efter att dom andra hade vaknat så gav vi oss iväg mot berget, inte långt efter att vi gett oss av kunde man se berget. Jag började frysa bara av att tänka på det.
- fryser du? Frågade Frodo
- ja i tanke på att vi ska ta oss över det där berget,
Frodo skrattade som svar och i hans skratt lyckades jag uppfatta,jag med. Berget kom bara närmre och närmre det blev också kallare och kallare ju närmre vi kom, nu hade det till och med börjat dyka upp stora snöfläckar som snabbt smällt ihop och visat resultatet på snö överallt. Jag vände mig om och såg skogen som vi stannat i, jag ville så gärna stanna kvar i skogen men jag visste också att den här vägen var den säkraste utav dom andra så jag fortsatte att gå. Men det som var positivt var att vi alver kan gå ovanpå snön medens dom  andra fick lov att pulsa sig fram i snön. Jag märkte att dom andra stannade så det gjorde jag och vände mig om, det visade sig att Frodo hade trillat och rullat ner en bit men som tur var Aragon där, men jag märkte också något som låg och gnistrade i snön lite längre upp, RINGEN!
Boromir gick fram och tog upp ringen och tittade på den en nästan för lång stund innan han gav den till Frodo, jag pustade ut då jag var rädd för att Boromir skulle få något frispel och inte vilja ge tillbaka ringen till Frodo.
Vi alla hade gått nu ett bra tag och oväder drog sig in över berget, det snöade och blåste förfärligt mycket. Legolas och jag gick före alla då vi inte sjönk ner, men plötsligt stannade Legolas
-hör du? Frågade han
Jag lyssnade och hörde något som lät som en arg röst men jag kunde inte urskilja orden
Jag nickade till svar
- det är en mörk röst i vinden! Sa Legolas
- Sauroman!! Skrek Gandalf.
Bara för att Gandalf skrek så blev det ett snöras, jag drog med mig Legolas under en klippa som stack ut från berget, vi han precis under. Det ända jag han se innan raset av all snö var dom andra som tryckte sig mot bergets vägg.
När raset upphört så började alla klaga
- vi kan int,e ta den här vägen Gandalf, vi måste vända om! Skrek Boromir
Gandalf tittade tyst på oss ett tag
- ringbärarn får bestämma om vi ska fortsätta här eller gå igenom moria! Sa Gandalf tillslut.
-vi går igenom moria! Sa frodo.
Nej inte moria tänkte jag, inga fler dvärgar och definitivt inte gångar i berget men vad hade jag för val.
Vi tog oss ner från berget sakta men säkert men innan hade jag fått flera snöduschar som inte gjorde att jag blev varmare precis.

När vi äntligen kommit ner från det hemska berget gick vi iväg mot moria