Mália är en alv, men inte vilken alv som helst. Hennes liv kretsade mycket runt lórien tills en dag då hon blir kallad till ett möte som visade sig bli en början på ett stort äventyr. Hon får också träffa sina gamla vänner och nya vänner.
Längst inn...
Mötet var nu slut så jag gick bort mot hagen som amádë betade på, jag kände att jag behövde tänka efter på vad som hade sagts under mötet. Jag klev in i hagen eller ja gräsplätten, ungefär i mitten av den såg jag en stor sten som jag gick mot. Jag vet inte hur länge jag satt men det hade börjat bli skymning ute. Det mjuka gräset vajade i vinden och fåglarna började dra ner på sitt kvittrande, jag hörde fotsteg så jag vände mig om mot fotstegen ljud och mötes av Aragon som kom gående mot mig. - det är middag, Mália! -jag kommer sen, muttrade jag -Eldron vill att alla äter tillsammans innan vi ger oss iväg imorgon! Jag reste mig motvillig upp från stenen och gick upp bredvid Aragon tillbaka mot Eldrons hus. Innan jag gick mot middagen så tog jag på mig en finare klänning än vad jag hade innan, denna klänning hade en härlig grön färg som passade till mitt ljusa nästan vita hår. Klänningen var också utsmyckad med pärlor och ett band som gick precis ovanför min midja ( klänningen på bilden). Jag gick mot platsen i Eldrons hus som middagen skulle hållas, när jag klev in i rummet som hade stora sten pelare i kanterna av rummet och inga väggar. Mitt i rummet var det ett stort bord fullt med olika maträtter som skulle falla alla i smak. Jag gick mot en stol och satte mig ner försiktigt för att inte skada klänningen, sedan plockade jag på lite mat på min tallrik. Det var en väldigt trevlig middag, det skrattades och pratades mycket, men ändå hade jag ingen att prata med. Jag tittade runt för att se vilka jag hade runt om mig, det var dvärgar,jag gillar inte att prata med dom! Det var också en människa som satt framför mig, det var Boromir och han vill jag inte prata med! Jag fortsatte att titta runt och märkte nu vem jag satt bredvid, det var alvkillen Legolas som jag tror att han hette. Han mötte mina ögon med sina gråa - jag tror inte vi har presenterat oss för varandra, jag heter Legolas och är från mörkmården, - jag heter Mália och kommer från lórien. - så vad förde dig hit Mália? - min amil ville att jag skulle gå istället för henne på mötet. - är din mamma galadriel? -ja, om jag inte misstar mig så är du prins av mörkmården? Sa jag mer som ett konstaterande. Middagen fortsatte sedan som vanligt, men det kändes som något konstigt inom mig som inte fanns där innan men det var säkert inget speciellt. Den där Legolas verkade okej, jag kände på mig att jag skulle tycka om honom mer, som vän förstås när jag får lära känna honom mer.
Jag satt inne på en soffa i rummet och ute var det helt svart, jaha imorgon så börjar resan då tänkte jag. Solen började visa sig bakom bergen så jag tog på mig mina reste kläder, samma kläder som jag haft när jag rest hit till Vattnadal.
¡Ay! Esta imagen no sigue nuestras pautas de contenido. Para continuar la publicación, intente quitarla o subir otra.
Sedan tog jag på mig min mantel med huva och guldbroderade kanter, jag tog också på mig mitt huvudsmycket och sist men inte minst mina två små alviska svärd som satt gömda där kogret satt och sedan min käraste ägodel, pilbågen. När jag var färdig gick jag mot köket och tog mig lite lembas bröd till frukost. Efter någon timme hade dom andra också vaknat och det var full fart här, alla sprang om kring för att göra i ordning sig för färden, det var som i ett hönshus när en räv kommit in. Medans folk packade stod jag lugnt och klappade och pratade med amádë men när jag såg att dom var så gott som klara så tog jag med mig amádë mot skogen där dom andra stod och väntade. Jag vände mig mot amádë och viskade -le Ista lesta mellon( du kan gå min vän). -vad sa du ?frågade merry( halvling) -jag sa att hon kan gå iväg till skogen. -varför? Frågade Pippi (halvling) -därför att jag vill att hon ska ha frihet under tiden jag inte rider henne. Svarade jag. Inte långt efter hade vi börjat vandringen på en stig som lede oss längre och längre bort från Vattnadal. Längst fram gick Gandalf ,Aragon och Legolas, sedan Boromir och Gimli och sist gick jag och halvlingarna för någon måste ju ha koll på dom, speciellt på Frodo,ringbäraren. Efter en lång bake så var det äntligen nedförsbacke, plötsligt kände jag något som ramlade in i mig bakifrån jag höll på att tappa balansen men fann den. Jag vände huvudet bakåt och fick se Pippin som hade trillat in i mig. Dom andra halvlingarna skrattade vilket jag också gjorde, när jag vände huvudet framåt fortfarande skrattande så mötte jag Legolas blick, jag sluttade att skratta och bara log vänligt mot honom. Vi fortsatte att gå och halvlingarna hade börjat klaga på att dom ville stanna och men varken jag eller dom andra lyssnade men deras tjat blev bara värre och värre så vi bestämde oss att stanna vid ett stenlandskap, det var sten överallt förutom långt borta där en skog formade sig. Själv hade jag iallafall velat ta mig till skogen då det kändes tryggare där. Men dom andra stannade här så då fick jag också göra det. Solen stod lite mer än mitt på himlen vilket betade att det bara var eftermiddag, vi hade knappt gått en dag. Aragon började tända en eld som snabbt fick fyr, Legolas och Gandalf satt och pratade vilket två utav halvlingarna också gjorde medens dom andra två halvlingarna tränade sig att slås med svärd med Boromir som lärare, själv satt jag på en sten och tittade på dom två halvlingarna som tränade svärdskonst. Dom gör helt fel tänkte jag medans jag gick fram till dom. -gör så här istället! Sa jag med en lugn ton.
