Maktens ring ( pausad)

Kapitel 12 Rohan

Amádë bärde mig över det steniga landskapet och idag kände jag mig starkare tack vare gåvan från min far, när konturerna utav kungen av Rohans hus kom fram bakom ett berg så fick jag en känsla av att det var där mina vänner var, åh.... jag koppas dom hittade merry och pippin levande, tänkte jag frustrerat och ökade farten på amádë för vara där så snart som möjligt.
Jag red in igenom öppningen som lede in i bland massor med hus, människorna som Bode här var int direkt dom muntraste jag mött och det hjälpte nog inte med åsynen av mig direkt.
Jag red längst med den lilla vägen som gick igenom byn och upp till kungens hus, när jag kommit så långt upp så att det tog form en sten trappa så hoppade jag av amádë. Hon gick iväg en lite bit och började äta gräs och jag gick upp för stentrappa och kom upp till dom stora portarna. Istället för att vara fin och knacka så öppnade jag dörrarna, alla som fanns inne i tronrummet vände sig mot mig och några ansikten kände jag väl igen, Gimli, Legolas och Aragon men inga halvlingar.
-vart är halvlingarna? Frågade jag medens jag gick igenom det långa rummet och fram till mina vänner.
-dom är i säkerhet, sa en röst bakom mig som jag aldrig trodde att jag skulle få höra igen
-gandalf! Sa jag och vände mig om.
Gandalf stod där men såg helt annorlunda ut, nu hade han vit hår, vit skägg, en vit rock och en vit trollstav, jag tittade på han med stora ögon.
-du har förändrats... sa jag med ett leende på läpparna.
Han log tillbaka
-du också,sa han
Mitt leende slocknade och istället tog en förvånad min form i mitt ansikte, jag tittade bak mot dom andra och dom såg minst sagt förvirrade ut. Jag tittade på gandalf igen.
-hur märkte du? Frågade jag
Han svarade inte på min fråga utan visade på hans kroppsspråk att han vill se armbandet och lydigt sträckte jag fram min högra hand. Gandalf tog i min handled och tittade på armbandet länge innan han mötte mina ögon.
- det är ett vackert och mäktigt smycke, mycket mäktigt, tappa inte bort det......sa han tillslut.
- min mor berättade att bara jag kan använda det, det är speciellt smitt till mig,
Jag vände mig om mot dom andra som såg fortfarande lika förvirrade ut om inte mer.
- jag ska förklara, sa jag leendes åt deras ansiktsuttryck.
Jag gick mot bordet som dom satt vi och gjorde plats i kanten av den bredvid Gimli, han tittade på mig och sedan på mitt armband.
- nå berätta! Sa han nyfiket
Jag skrattade och berättade allt min mor berättat för mig om armbandet och när jag var färdig så satt dom alla tysta till Legolas började prata.
-så du kan använda det mot orcher och saurion?
Jag nickade
-ja men, jag vet fortfarande inte hur och vad jag kan använda det till, det ända jag vet är att det är magiskt, sa jag besviket åt min kunskap.
Gandalf ställde sig vi bordets kant och tittade på oss.
- dom ända som kan armbandet är dom som smidde det, sa han och tittade på mig.
- men hur ska jag få kontakt med han, jag har inte lyckats under alla mina år? Frågade jag frustrerat och tittade på det lilla smycke som kunde vara så mäktigt om man visste hur man använde det.
- du får helt enkelt vänta tills han tar kontakt med dig, sa gandalf
Jag följde frustrerat monstrerna i armbandet.
- men det är inte det vi ska tänka på nu utan vad som blir sauromans nästa drag! Sa Aragon
Mitt huvud orkade inte med något mer prat så jag gick ut och pratade med amádë istället, vilket var mycket lugnande än att sitta inne och lyssna på doms heta diskussioner.
Jag böjde mig ner för att plocka en blomma men halvvägs ner började jag känna mig yr, väldigt yr och ett starkt ljus kom smygande. Jag kunde inte se för ett tag men synen kom tillbaka till mig efter en stund, mina ögon tittade sig omkring och jag märkte att jag inte längre var i rohan utan i ett stort rum som innehåll vita pelare längst med stenväggarna.
-åh... Mália!
Jag vände mig om och såg en man stå där, han såg nästan ut som en alv bara det att han knappt hade spetsiga öron.
-ursäkta men vem är du? Frågade jag artigt
-jag är din far.
Jag tog in det han sa och det gick upp för mig att det här var min riktiga far.
-är det här en dröm?
-ja och nej.
-men varför är jag här?frågade jag
-jag tänkte hjälpa dig med armbandet, att förstå det.
-jag behöver all hjälp jag kan få, sa jag glatt över att han tänkte hjälpa mig.
Han nickade mot och gick längre in i rummet mot en dam och ett vattenfall av vatten och jag följde efter.
-nu vill jag att du blundar och koncentrerar dig på armbandets essens Mália, sa han
Jag gjorde som han sa och blundade och tänkte på armbandet och helt plötsligt kom det ett blått ljus i mitt egna mörker, när ljuset upphörde så öppnade jag ögonen.
-vad var det? Frågade jag
-det var armbandet som kopplade sig till bara dig, sa han stolt.
-och nu ska vi se om du kan använda det, fortsatte han
-tänk dig ett......
Hans röst tonade bort och jag kom tillbaka till verkligheten, jag öppnade mina ögon och tittade rak in i amádës ögon som var precis ovanför mig. Jag märkte att jag låg i gräset och reste mig upp, det var mört ute, alltså natt. Gräset sopade jag av mig innan jag gick in i tronrummet/kungens hus.
Där inne hade dom ställt fram massor med bord och tänt ljus och det var inte bara det utan massor med människor som drack och åt. Jag såg en ledig plats och skulle precis gå sätta mig när jag hörde någon som ropade mitt namn och jag vände mig om, längre bort från mig fick jag syn på Legolas och Gimli så jag gick mot deras bord.
-vart har du varit? Du har varit borta i två timmar! Frågade Legolas
-min far tog kontakt med mig.