Maktens ring ( pausad)

Kapitel 9 floden

Vi hade paddlat ett bra tag nu, säkert en halv dag utan vila. Men vi hade kommit så långt att vi var framme vid dom gammal stenstatyerna som skulle föreställa dom gammal kungarna. Dom var verkligen stora och majestätiska. Vi fortsatte att paddla vidare tills vi kom till ett perfekt ställe att stanna till och vila på, det var en strand med träd alldeles intill och stenblock, ett perfekt ställe enligt mig.
När vi kommit till grunt vatten och alla hoppade över bord för att dels kunna hjälpa till att dra upp båtarna så att inte strömmen tog dom, när vi väl var färdiga med det så la vi packningen vi trädstammarna och nästan alla vapen. Själv tyckte jag att det var oklokt att lägga ifrån sig sinna vapen för man vet aldrig när dom kan komma till hands, med andra ord jag la inte ifrån mig något.
-slappna av Mália du behöver ju inte gå och bära runt på vapnena dag som natt! Sa pippin
- jag är lugn pippin, men vet aldrig när man kan behöva ett vapen, så jag föredrar att ha dom på mig.
Jag satt mig ner i det torra gräset och nynnade på en alvisk visa och under tiden lyssnade jag på lövens prasslande i vinden, vem kunde tro att det skulle finnas något ont i denna värld?
Jag satt där ett tag borta i mina tankar tills sam kom rusande fram till mig
- vad är de.......
Mer hann jag inte säga
- har du sett Frodo?
Jag tittade mig omkring men jag såg ingen Frodo någon stans, vart har han tagit vägen egentligen? Han vet att det är farlig att vara ute själv. Jag höll mig lugn och tittade på Sam
- Nej, men säg till dom andra, vi måste leta efter honom! Sa jag
Sam nickade och sprang fram till dom andra och berättade, jag tittade åt deras håll och såg att alla var oroliga men jag saknade ett ansikte, Boromir! Ånej.....
Jag sprang ut i skogen för att leta efter Frodo och Boromir, det kändes som en evighet när jag sprang runt  i skogen letande efter dom. Plötsligt hörde jag ett skrik och jag skyndade mig ditt, det var som i en stenig nedförsbacke som jag såg dom men det var inte Frodo utan det var Boromir och dom två halvlingarna, merry och pippin. Jag stannade och tittade på läget dom var i, runt om dom var det orcher och lite längre ner var det en klippa som gick 10 m över marken.
Pippin och merry sprang för sina liv på Boromirs uppmaningar, Boromir kämpade bra men jag han bara vända huvudet en liten bit bort för att se en urukhai( orch) skjuta iväg en pil som träffade Boromir och han föll till marken.
Jag tog satts och fällde ut mina handknivar som jag hade gömda vi mina höfter, en sten var framför mig som var perfekt att ta språnget på och det bästa var att ingen lagt märke till mig. Jag hoppade och landade på urukhaiens rygg men mer han jag inte göra förrän han kastade in mig i ett träd, ett stön slapp ur min mun och jag försökte resa mig upp. När jag väl kom upp på fötter och gjorde nästa attack så fick jag in en träff på armarna, men som svar kom ett svärd farande mot mig, för att undvika det hoppade jag åt sidan. Ett hopp gjorde jag mot orchen men istället tog den tag i mig och försökte kasta mig över Klippans kant och det var då jag insåg hur nära kanten vi var, när orchen försökte kasta över mig igen tog jag ett tag runt hans hals och snurrade runt den så att jag kunde putta ifrån med mina fötter. Men istället för att orchen skulle falla ner själv så fall jag med den, jag slog i alla möjliga kanter  och gav ifrån mig stön av hur ont det gjorde, medans jag kände blodet rinna ut från såren. Jag kände aldrig dunsen när jag träffade marken då jag knappt var vid medvetande, det som jag såg innan allt blev svart var Legolas som stod vi Klippans kant och såg allt som hände, jag gav ifrån mig ett jämrande innan allt blev svart.
(Special.... ända gången jag har med Legolas pov)
"Legolas "
Jag hann  precis komma för att se Mália trilla ner för stupet och landa hårt på marken. Jag stod där en lite stund för att se om hon rörde sig men jag såg henne inte röra på sig ett dugg. Men istället såg jag orchen resa sig upp och gå mot Mália med svärdet i högsta hugg. Jag tittade mig runt och fick syn på en klippavsats som stack ut nedanför, jag hoppade och landade med fötterna på den någon mille sekund innan jag tryckte ifrån med fötterna och landade på marken.
Orchen vände sig om och gick mot mig istället, flinet på mitt ansikte gick inte att dölja nu.

" Mália "
Jag kände mig tyngdlös som om jag svävade på ett moln i totalt mörker men nu började jag känna att mörkret drogs bort och jag öppnade ögonen försiktigt. Det värkte i hela kroppen när jag försökte röra mig så jag förblev stilla på gräset.
Min syn räckte så långt att jag lyckades se Legolas och den där orchen som skjutit Boromir slåss, åter igen försökte jag röra mig och lyckades flytta mig en liten bit men inte mer, men det var tillräckligt för att Legolas skulle titta mot mig och se att jag levde.
Min kraft försvann nästan där så jag blundade, när jag öppnade ögonen igen så såg jag Legolas komma springande mot mig.
- är du okej?
- jag har mått sämre, svarade jag medens jag försökte att dölja smärtan.
- du ser inte okej ut och borde inte vara det efter det fallet.
Legolas sträckte fram sin hand mot mig och jag tog den, när jag långsamt kom upp från marken blev jag mer medveten om hur ont det gjorde, men för att inte visa det så bet jag ihop tänderna men ändå slapp det ut ett stön över hur ont det gjorde. Jag stöttade mig mot Legolas för att kunna stå upp över huvudtaget.
- kan du hjälpa mig att ta mig upp dit Boromir är? Sa jag och tittade ditt upp.
- okej, svarade Legolas kort och enkelt.
Efter mycket smärta och tid var vi där och när vi började närma oss så såg jag Aragon och Gimli stå vid en kropp, jag tog handen för munnen och gjorde ett frustrerat läte. Aragon och Gimli vände sig om och tittade undrande på mig som stötte mig mot Legolas.
Vi gick fram till dom och till min största rädsla såg jag att Boromir var död.
- vad har hänt med dig? Frågade Aragon oroligt.
-jag råkade trilla ner för Klippan där borta medens jag slogs med orchen som dödade Boromir, sa jag pekande mot Klippan.
Jag släppte Legolas och gick försiktigt fram till Boromir och satt mig ner på huk, jag grimaserade men försökte att inte bry mig om smärtan. Min hand la jag på hans vänstra bröst och viskade ord som ingen kunde förstå förutom jag, jag tittade mig runt och såg inga halvlingar någonstans.
Vart var dom andra?

Ännu ett till kapitel❤
Vart är halvlingarna?
Och hur kommer det gå för dom i kampen mot mörkret?
Som ni kanske märkt så är denna bok inspirerad av sagan om ringen.
Hoppas ni alla haft eller kommer att få en bra dag😘