Drakägget

Kapitel 1

Jag går längst den grusade vägen med en korg i famnen. Jag har nyss varit och plockat äpplen och är påväg tillbaka till tant Helga. Som vanligt undviker de flesta mig, men en flicka kommer fram till mig. Hon heter Kristina och hon kommer också från hemmet hos tant Helga. Hon är ganska snäll.
- Hej, säger hon glatt. Sedan får hon syn på korgen och hennes ögon blir stora som tefat.
- Du får ta en, säger jag i ett försök att verka trevlig. Kristinas ansikte lyser upp och hon plockar upp ett äpple.
- Tack, säger hon innan hon skuttar iväg. Jag fortsätter gatan fram till Helgas hus, öppnar dörren och ställer sedan undan korgen i det vi kallar köket. Egentligen är det bara ett litet rum med några skåp, en nött bänk och ett bord.
- Jag är tillbaka! Ropar jag högt.
- Bra, hör jag Helga ropa från sov rummet. Nu kan du väll laga lite lunch till alla..?
Det är egentligen ingen fråga utan en order. Men jag kan inte bli arg på henne, för jag vet hur svårt det är för henne att ta hand om oss. Jag går fram till ett av skåpen och plockar fram en hink med potatisar som jag skalar med van hand. Sedan börjar jag nynna på en melodi, men så lågt att inte tant Helga eller någon annan ska höra. Man har fortfarande en dröm, en dröm om frihet, en dröm om kärlek, en dröm om äventyr...

Jag väntar tills klockan slår tolv och alla somnat. Då kryper jag ur sängen och plockar upp väskan jag packade igår. I den ligger mat, en vattenflaska, lite kläder och pengar jag lyckats tjäna ihop. Inte särskilt mycket, men alltid något. Jag ser mig om i rummet RN sista gång. Jag vet redan nu att jag aldrig kommer se det igen. Regnet smattrar mot taket och när jag öppnar fönstret får jag en kall vind och hårda regndroppar i ansiktet. Jag skyndar mig att dra på mig regnkappan jag hade packat ner innan jag klättrar ut genom fönstret. Mina fötter slår emot den leriga marken och smutsigt vatten skvätter åt alla håll. Jag gör mig redo för att springa när någon ropar
- Vänta på mig! Rösten är vagt bekant.
Jag vänder mig om precis i tid för att få smutsigt vatten i ansiktet. Där står Kristina med ett stort leende på läpparna.
- Tänkte du gå utan mig? Jag skrattar till.
- Jag visste inte att du ville med, svarar jag. Oj, det låter kanske lite korkat...
- Nähä, men det vill jag iallafall, säger Kristina. Jag begrundar henne närmare , jag kommer ju troligtvis få spendera en del tid med henne. Hon har brunt hår som når ner kort nedanför brösten och bruna glittrande ögon. Hon verkar ganska livlig, men det kanske bara blir roligare med nån person med.
- Vart ska vi? Undrar Kristina nyfiket.
Jag vänder mig om och tittar länge på henne. Sedan vänder jag mig tillbaka och börjar gå.
- In i skogen.
- Den skogen..? Säger hon och börjar gå efter mig med ett skrämt ansiktsuttryck.
Jag vänder mig om och ser på henne genom ösregnet
- Ja, svarar jag. Den skogen.
________________________
Ganska tråkigt kapitel, jag vet. Men hoppas ni gillar det och vill fortsätta läsa för det blir snart mer spännande... :-)