Drakägget

Kapitel 6

Jag sitter på sängen bredvid Kristina. Jag försöker förklara, men orden stockar sig i halsen. Tårarna bränner i ögonen. Jag tänker tillbaka på när vi gick genom skogen, på väg bort från den tråkiga och jobbiga värld vi levde i. Det var egentligen mitt fel att hon hade hamnat här från första början, mitt fel att hon nu inte satt på en bänk i den varma vårsolen och åt ett äpple. Åh, jag skulle sagt åt henne att stanna. Nu sitter hon här, mitt i skogen i alvernas stad med en flicka som sa att hon var hennes vän och sedan gick iväg och snackade med alvernas drottning, träffade två drakar och blev sedan drakryttare. Skuldkänslorna sliter i mitt inre där jag sitter och tittar på henne. Jag ägnade henne inte henne en tanke under hela den galna dagen. Jag glömde fullständigt bort henne, och jag skäms.
   Hon sitter bredvid mig på en relativt mjuk säng med en enkel men elegant vit klänning på sig. Hennes hår är trassligt och hon har mörka påsar under ögonen. Hon verkar ovanligt tyst och sorgsen. Jag kan urskilja oro i hennes blick, men annars är hennes ansikte uttryckslöst. Tillslut lyckas jag pressa fram orden. Hon rör inte en min under hela förklaringen, förutom att när jag nämner drakryttarbiten så rycker hon till. Men hon säger inget. Inte ett ord lämnar hennes läppar. Jag önskar att hon kunde skrika på mig, bli sur eller kanske slå till mig. Jag förtjänar det, och det skulle vara så mycket lättare att hantera än hennes tystnad. När jag äntligen är klar ser jag nervöst upp på henne.
- Det är okej, säger hon tillslut. Jag kan knappt tro mina öron. Det var ju trots allt jag som valde att följa med.
- Varför ville du följa med? Undrar jag, totalt förvirrad. Oj. Det lät väl lite konstigt.
- Jag längtar också efter äventyr vet du, säger hon med drömmande tonfall. Att få uppleva nåt annorlunda, något som inte är att plocka äpplen eller baka bröd. Något större.
Hon ser på mig med stora ögon. Hon blinkar till och en ensam tår glider ner längst hennes kind. Inte förens nu upptäcker jag att mina kinder är våta.
- Jag visste inte, viskar jag, tänk att en person kunde gömma en så stor dröm bakom en fasad av glädje. Jag försökte förstå henne, fatta hur hon hade känt sig, men det var omöjligt. Jag hade alltid trott att hon varit glad och nöjd med livet som det var, och inte förens nu upptäcker jag vilken usel vän jag varit.
- Är vi fortfarande vänner? Viskar jag. Hon tittar upp och möter min blick. Sedan ler hon ett svagt leende.
- Föralltid, säger hon och vi kramar om varandra.

När jag kommer tillbaka till mitt rum chockas jag av vad som sitter där. Den lilla söta varelsen som igår normalstor hund är nu dubbelt så stor. Hon ser på mig med glänsande ögon.
Hungrig, klagar hon.
- Ja ja, säger jag trött.
Jag tar fram hinken med kött som jag fått av Arya och kastar iväg en bit till henne. Hon snappar genast åt sig en. Hon slukar den snabbare än jag trodde var möjligt. Jag förundras över hur snabbt och smidigt hon rör sig. Utanför fönstret går solen ned och färgar himlen röd, vattnet glittrar och träden gungar svagt i en mjuk bris. Landskapet är så otroligt vackert här.
Jag sitter och förundras över miljön när något stryker mot mitt ben. Jag hoppar till, men det visar sig bara vara Topasira. Jag ger henne en till köttbit när någon annan än Topasira stryker sig mot mitt medvetande, men det är svagt bekant.
Småttingar, ekar den bruna drakens röst i mitt huvud. Troligtvis Topasiras också, för hon tittar upp. Ni ska börja er träning om två veckor, då Eleonora ska tränas i magi och stridskonst av Ragthlar och Topasira i flygning och eldsprutande, samt lite stridskonst hon med, av mig, montema. Under de följande två veckorna vill jag att ni lär känna varandra så väl som möjligt, för det starkaste ni har är ert band till varandra. Glöm inte det, och ta väl hand om varandra.
Montema lämnar mitt medvetande. Jag ser ner på Topasira, och hon ser tillbaka upp på mig
Eleonora, säger hon. Eleonora och jag borde sova.
Jag ler över hennes framsteg och bestämmer mig sedan för att följa hennes råd och lägga mig.
Topasira hoppar upp och lägger sig vid mina fötter. Utanför fönstret tindrar stjärnorna klart, månen lyser och ett ensamt hoande ekar över skogen.
Jag hinner knappt lägga huvudet på kudden innan jag somnar.
___________________________
Sååå...
Vad ska jag skriva??? Ännu ett kap ute nu?
Aja men montem betyder i alla fall berg på latinen, så jag tyckte det var ganska smart att döpa henne till Montema. Ragthlar vet jag dock inte varifrån jag fick... :'D
Om man läser den där delen med Kristina kanske man tänker att jag överdrev lite, men om ni tänker er att ni flyr hemifrån med en vän, och sedan blir ni fångade av ett magiskt folk, och sedan sticker er kompis iväg och snackar med folkets drottning, träffar två drakar och blir sedan en drakryttare själv så kanske ni fattar lite bättre. Lite knäppt skulle det väl ändå vara,va?

(Jag har inte läst igenom så noga, så kan finnas stavfel. Om du hittar några kommentera gärna så rättar jag det.)