Drakägget

Kapitel 10

När jag vaknar upp ligger jag på ett hårt betonggolv. Jag känner hur det guppar till, så jag antar att jag är inlåst i ett cell-liknande rum i nåt typ av fordon, kanske en hästvagn? Det är bara fint folk som använder häst och vagn, men vem vet vilka människor det var som tagit mig till fånga.

Jag ser mig omkring i det lilla rummet och får syn på en stor, blå varelse som ligger på golvet. Den har en metallring runt halsen som med en kedja leder till väggen så att den inte ska kunna röra sig så fritt.
TOPASIRA!
Varelsen lyfter huvudet.
ELEONORA!
Det rycker till i kedjan och Topasira dras tillbaka när hon försöker rusa fram till mig. Hon gnyr till av smärta.
Lugna dig, det är onödigt att skada dig själv.
Jag försöker låta så lugn som möjligt, men i själva verket är jag livrädd. Men jag ska inte visa det.
Jag  sitter inte fast i några kedjor, så jag går så långsamt jag kan förmå mot Topasira, men det slutar med att jag rusar fram och slänger armarna runt hennes hals.

Jag är rädd!
Jag snyftar till. Jag är inte redo får något sånt här än. Jag är knappt utbildad i magi, och jag är inte särskilt skicklig med svärd. Tänk att jag nyss hade försökt vara lugn, jag är allt annat än lugn!
Jag brister ut i tårar Topasira stryker sig mot mig och försöker trösta mig.
Jag är också rädd.
Jag tittar upp på henne och försöker le.
Jag måste sluta gråta och börja jobba.
Jobba med vadå?
Att få loss dig.

Det tar vad jag tror är timmar innan metallen ger vika. Jag ser lyckligt på den lilla öppningen.
Äntligen!
Topasira fnyser.
Ja, för den där gigantiska öppningen kommer jag verkligen ut genom.
Jag ignorerar hennes sarkasm och går närmare.
Det kan bli lite varmt nu, varnar jag.
- Brisingr, viskar jag.
Den blåa lågan börjar dansa på min handflata. En gnistra hoppar upp och leker i luften innan den slocknar.
Försiktigt för jag den mot öppningen. Jag får hålla den där ett tag för att metallen ska börja glöda. Topasira gnyr av värmen från metallen som trycker mot hennes hals. Lågt uttalar jag några ord på det gamla språket som ska skydda mig från värme. Det lärde jag mig långt innan jag lärde mig göra eld, då Ragthlar tycker det är viktigt att man ska kunna skydda sig och hantera något innan man lär sig det. Han är väldigt sådär noggrann, tar det säkra före det osäkra, väldigt hård och sträng men jag tror ändå att han har ett varmt hjärta.
Jag klipper snabbt av tanken, jag vill inte tänka på Ragthlar nu, tar ätag i metallen, vrider den innan jag hinner bränna mig och drar tillbaka mina händer. Jag tittar ner på dem för att se om det finns några brännskador, men de är oskadda. Då funkade det som det skulle då då.
Jag slår enkelt bort den trasiga metallringen från Topasira och hon sträcker på sig.
Tack.

Jag undersöker väggarna efter svaga punkter, men hittar inga. Hela den här grejen verkar vara lika hård och solid överallt.
Det guppar till, o jag vinglar innan jag hittar balansen igen. Jag pustar ut, det har hänt flera gånger förut att jag ramlat av de där hoppen. Det är inte kul kan jag säga.
Topasira verkar inte ens märkt något, hon är upptagen med att kasta sig mot det som jag identifierat som baksidan. Hon har gjort det i snart en timme, men metallen ger inte vika. Några bucklor, inget mer.
Det måste alltså vara en vagn eller något med väldigt bra kvalité då.
Grejen stannar upp med ett plötsligt ryck. Jag lägger örat mot väggen. Man kan höra hur någon hoppar ner på marken utanför.
Plötsligt slås dörren upp och en man står där. Innan varken jag eller Topasira hinner reagera så har han öppnat munnen och orden som kommer ut sätter både mig och Topasira i sån chock att vi inte kan svara.
- Välkommen till slottet Urû'baen, människornas huvudstad där drottning Emelie har sitt tillhåll.
________________________
Japp, det blir lika dåligt varje gång, jag ska försöka uppdatera mer regelbundet, det har varit ganska fullt upp med skolsaker m.m på sistone :/
Ganska kort kapitel, men det kändes bättre att lägga ut något kort nu än att låta er vänta längre. Jag hoppas nästa kapitel blir mer spännande! (: