Drakägget

Kapitel 5

Hej, jag ville passa på och tacka EmmNyb och alla ni andra för allt stöd. Ly❤
________________________
Vinden viner genom mitt hår och mina kläder. Kylan får mig att hacka tänder trots att jag bara varit i luften i nån minut. Landskapet glider snabbt fram under mig medan vi seglar framåt i otroligt hög hastighet.
Jag har slutat skrika men det är fortfarande minst lika läskigt som innan, när draken plötsligt glider ner och landar på marken med en stöt som får mina tänder att skallra.
Vi är framme.

Jag står än en gång framför den ljusgröna porten som glider upp. Ut kommer Arya och Erik springandes.
När de ser vad jag har i famnen stannar de tvärt och bara stirrar. Jag suckar. Varför reagerar alla så konstigt?
- Kan någon vara snäll och förklara detta för mig? Arya suckar och gör en gest för mig att följa med in.
- Det är väl lika bra att jag berättar allt.

Jag lyssnar noga från min plats i en fåtölj medan Arya förklarar.
- Du har ju troligtvis hört legenden, så det är lika bra att hoppa rakt in i den biten som inte nämns där. Hon ser allvarligt på mig medan hon pratar. För  något århundrade sedan lade en drakhona ett ägg. Ett ägg som bara inte ville kläckas. Han som var ryttare till drakhonan, vid namn Ragthlar,gick runt i varje stad i minst ett århundrade, men som sagt så vägrades det kläckas. Ragthlar blev tvungen att dra sig tillbaka i ännu nåt århundrade när en kvinna fått en vision om att kriget skulle komma. Men under detta århundrade så hände något märkligt. Ägget skadades då pass hårt att Ragthlar visste att det var kört. Han satte sig och grät ut sina tårar över ägget han kämpat med så länge.
Arya tog en liten paus. Jag blir nästan tårögd, en så sorglig historia var det, men jag förstår inte vad det har med det här att göra.
- När mannen grät tyckte himlen synd om honom, så den släppte ner sina tårar den med. Ner regndropparna träffade ägget försvann sprickan och mönstret vågade sig. Och det ägget har nyss kläckts för dig.
- Vänta lite, säger jag, tankarna virrar runt i mitt huvud, detta måste vara ett skämt, eller en dröm.
   Ett ägg som förstörts och sedan lagats av regnet? Det kan inte vara möjligt. Då måste väl mannen som skyddade ägget vara...
- Ragthlar, flämtar jag och tittar på ryttaren i stolen mittemot min.
- Ja, säger han med en halvt allvarlig, halvt sorgsen blick. Det är jag.
- Och drakhonan som lade ägget...
Är jag. Den bruna draken ser på mig med dess bronsfärgade ögon. Den ser samlad och allvarlig ut.
- Och kvinnan med visionen...
- Är jag, avslöjar Arya med aningen sorgsen stämma. Och ägget...
- Är här, viskar jag, medan jag försiktigt stryker den lilla krabaten på dess ojämna rygg. Den brummar lågt.
- Men, säger jag, tårarna bränner i mina ögon, jag vet inte varför, troligen för att jag är så förvirrad. När kom jag in i bilden?
- I samma stund som hon valde dig. Jag tittade ner på den lilla draken som somnat i mitt knä.
- Valde hon... jag svalde. Mig?
- Ja, säger Arya. Vi vet ännu mycket lite om det här, men jag råder dig att ta väl hand om henne.
Jag tittar ner på den sovande krabaten i mitt knä, och bestämmer mig för att följa Aryas råd.

Jag sitter i rummet och ser på draken när hon jagar sin svans. Hon utstrålar glädje och lekfullhet där hon skuttar omkring.
Runt, runt, runt.
Jag försöker fortfarande komma på ett vackert namn, men jag kan inte komma på något. Regndroppe, havsglitter, vattenstänk, blåskimmer. Inget passar en så vacker drake som hon. Jag har frågat henne, och hon verkar väldigt irriterad över de dåliga namnen. Dess fjäll glänser till, skiftar mellan en nyans som safir och topas, och det är då jag kommer på det.
- Topasira, säger jag, och det är första gången svarar mig med ord efter alla de  onödiga meningar jag sagt till henne.
Ja.
Att ett så enkelt svar kan göra än glad i hela kroppen.
________________________ Grattis på födelsedagen till mig själv😁 Yaaaay😊
3/3