Drakägget

Kapitel 11

Jag e en oaktiv jävel, jag vet! Här kommer ett nytt kort, ihopslängt kapitel, ska försöka göra nästa eller näst nästa extra långt!
_______________________

Varför tog dom oss hit??
Jag vet inte, svarar jag förvirrat.
Vi går bakom mannen, på väg mot slottet. Drottning Emelie är en rättvis kvinna, vad jag vet, jag förstår inte varför hon skulle planera ett bakhåll mot oss, för att sedan föra oss hit? Ytterst märkligt.

Vi eskorteras under porten, genom korridorer och förbi rum. Jag lägger inte märke till mycket detaljer, jag är upptagen med att fundera. Varken jag eller Topasira gör motstånd, vi båda är förvirrade och nyfikna. Att man tillfångatas ock skickas till slottet, det är inget som brukar hända varje dag direkt. Vi kommer fram till en likadan korridor som alla andra, men i slutet är det en stor, förgylld dörr, rikligt utsmyckad. Mannen marserar fram till dörren och knackar i en typ av kod. Knack, knackeli knack knack kna.
En ljus, mjuk stämma ropar åt oss att komma in. Mannen öppnar dörren åt oss, och när jag och Topasira gått igenom följer han efter och stänger dörren bakom oss. Dörren var tillräkligt stor för att Topasira skulle komma igenom, den var vad jag skulle kalla gigantisk.

I en röd sidenfotölj sitter drottning Emelie. Hon ler varmt mot oss när vi stiger in. Vi slår oss ner när i en soffa med matchande tyg som hennes fåtölj och hon viftar med handen mot mannen att han kan gå.
- Tack för hjälpen, Johannes, men du kan gå nu.
Mannen böjer på nacken och ser på Emelie med respekt innan han vänder på klacken och beger sig ut ur rummet. Det slår mig att Emelie inte bara är älskad av folket, hon är respekterad också. Folk har en djup tillit till henne.
Hon vänder sig mot mig och ler finurligt.
-Nu undrar du säkert varför du är här, och det gör nog du med, tillägger hon och nickar respektfullt mot Topasira.

Nä du vet, det är normalt att jag blir tillfångatagen och skickas till slottet liksom, en del av vardagen!

Jag säger inget, utan nickar bara.
Topasira däremot, verkar väldigt road.
Vadå? Säger jag irriterat.
Inget, fnissar hon.
Emelie ser på oss med allvar i blicken.
- Jag vill bara prata, detta är inget planerat överfall, och jag gör det inte för att visa att jag vill ha strid mot alverna.
Hon vet alltså att alverna fortfarande lever, men har valt att inte ge sig på dom. Jag vet inte varför, kanske för att hon inte har något emot dom, kanske för att hon tror att alverna är för mäktiga.
-Okej, säger jag långsamt. Topasira sträcker på sig, och hon ser sådär ståtlig och mäktig ut som bara drakar kan.
Ursäkta mig, men jag tycker det är ganska konstigt att om ni bara ville prata, skulle ta hit oss med våld, utan att säga till alverna.
Emelie ler mjukt.
- Alverna skulle aldrig låta er lämna byn! Skrattar hon. Hennes stämma är ljus och klar. De är alldeles för rädda att ni ska råka ut för något, men detta är viktigt.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Emelie, men hon har alltid verkat vara älskad av folket. Hon har dock tagit hit oss, även om hon bara ville prata är det lite skumt.
Efter en liten paus fortsätter hon.
- För att du ska förstå vad jag har att säga, måste du först få höra om det förflutna och din bakgrund, säger hon, och sedan börjar hon berätta historien.

En gång, för något århundrade sen, på människans stormaktstid, upptäckte vi en ny art. Denna art, ja, den var mycket märklig. Vi valde att döpa släktet till novisi, och kallade alla som tillhörde släktet novier. Det var som människor, men dom var nästan lika snabba och starka som alver, byggde nästan lika bra som dvärgar, var nästan lika kloka som drakar. Den enda gåva alla av dom inte välsignades med, var magin. Men de som gjorde det, de blev oerhört starka. Och det var inte det gamla språket som styrde deras magi, det var deras känslor och ageranden. De brukade inte heller ha flera krafter, utan bara ett område. Som eld, vatten, jord och vind. Men tillhörande ett område fanns många saker som hörde till, kan man säga. Vissa lärde sig tämja sin inre kraft, men det fanns även sånna som blev galna av sin kraft, oftast dog de, men inte innan de redan dödat alldeles för många. Vi valde att kalla dessa personer fortier. Detta folk var farligt, fortier ännu farligare.
Det dröjde inte länge innan det blev krig. Människorna, alverna och dvärgarna hade inte en chans, och det blev många som stupade. Människorna drog sig tillbaka till sina byar ganska fort, när de insåg att det var kört. Både dvärg-, alv-, och människo-släktet skulle troligen dött ut, om det inte varit för Kimjay. Han var en forti, och han var mycket mäktig. Han valde att sätt stopp för det hela, hans område var jord, så med ett hårt slag i marken så försvann varenda novi borta. Man kan undra varför han gjorde detta, men svaret är enkelt. Han blev förälskad, svaret på vem han blev förälskad i kommer snart nog. Och det är det allt detta handlar om. Novierna har kommit tillbaka.
Men innan jag går djupare in på det, tar vi din bakgrund. Vi kan börja med dina föräldrar och vilket släkte du tillhör. Eleonora, dotter till Arya och Kimjay. Du tillhör både alv-släktet och novisi-släktet.
_______________________
DAN DAN DAAAA!😂
Japp, im back, och som ni märkt har jag postat ett mycket slarvigt kapitel, hehe, men ni får väl leva med det cx Hoppas det var bra i alla fall!