Drakägget

Kapitel 8

Det här är TYYYP hur Eleonora ser ut. Jag är ledsen om jag förstörde er bild nu, då jag aldrig beskrivit hennes utseende förut😅
__________________________ Jag tittar in i spegeln, gröna ögon stirrar tillbaka på mig. De glänser till i blått, men det lägger jag knappt märke till. Mitt mörkbruna hår hänger ner som ett draperi över mina axlar. Jag hittade nämligen en plattång i badrummet, så för en gångs skull är det inte vågigt. Jag valde en enkel, men elegant, grön klänning med ett svart skärp till. Jag hade använt en sminkning som framhävde min ögonfärg ännu mer. Jag skulle helt enkelt kalla min outfit naturlig men vacker.

Jag tittar på den enorma gläntan framför mig.
Wow, tänker jag.
Visst är det coolt? Säger Topasira.
Verkligen.
Färgerna sprakar, bord står framställda där det står mat, dricka och snacks.
Jag gör en liten piruett framför Topasira.
Ser jag okej ut?
Du ser fantastisk ut, säger Topasira och puffar till mig med nosen.
Tack, skrattar jag.
Sedan går jag igenom vimlet av alver till platsen där Erik och Arya står och småpratar.
- Hon är min syster, säger han irriterat. Hon har rätt att veta.
- Hon är din halvsyster, påpekar Arya. Och jag vet inte om hon är redo än.
Hon tittar upp och får syn på mig.
- Åh, Eleonora, säger hon mjukt. Vad trevligt att du ville komma.
Jag bestämmer mig för att glömma det där för tillfället och ler tillbaka.
- Det är fantastiskt att vara här.
- Du är väldigt vacker, säger Erik och ler varmt.
Jag känner hur kinderna hettar lite, men ler bara till svar. Vi står och småpratar lite, sedan ursäktar jag mig och går tillbaka till Topasira som fått en liten grupp av åskådare.

Jag tränger mig förbi några alver som står runt henne.
- Ur vägen! Ropar jag och pressar mig fram måt Topasira genom gruppen av fans.
Eleonora, det är väldigt trevligt att ha uppmärksamhet och så, men de har stått här enda sedan du gick, och det börjar bli ganska skrämmande...
Visst, jag ska försöka få iväg dem, skrattar jag.
- HÖRNI!!! Skriker jag. LÄMNA MIN DRAKE IFRED!!!
Alla ryckte till men sedan brister de ut i skratt.
- Varför skulle ett av de allra sista drakäggen välja en människa?
- Hon ljuger, skrattar någon.
- Både hon och draken är nykläckta, jag slår vad om att jag skulle kunna slå ner båda två!!!!
- VEM SA DET DÄR? Skriker jag. En manlig alv med ett hånflin i ansiktet kliver fram. Han har mörkblont hår och bruna ögon.
- Jag, svarar han enkelt.
- Så du vill ha strid?!?!?! Jag är förblindad av raseri, jag tänker inte.

- Jag slåss inte mot småflickor, svarar han.

Det var droppen. Snabbare än jag trodde jag kunde sveper jag med mitt ben under hans fötter så han faller och sparkar till honom med kraft i magen. Han flyger iväg en bra bit.
- Någon mer som har lust att slåss?
Alla backar förskräckt undan och hopen skingrar sig. Men jag hör viskningarna.
Hur kan en människa röra sig så fort?
Hon är galen... Snacka om kraft...
Hon kan inte vara en människa..?

Även Topasira ser imponerad ut.
Hur gjorde du det där? Jag vet inte.
Folk fortsätter komma, och festen flyter på.

Jag och Katarina står lite vid sidan av. Hon kom lite senare, men hon var som vanligt glad och exalterad, så jag försökte få henne att varva ner, men hon verkar påverkas väldigt starkt av festen. Hon beter sig aldrig såhär även om hon är livlig.
- Jag vill till festen, säger hon med stora ögon.
- Kristina, det är bara alvernas fest som påverkar dig, säger jag lugnt.
- Han där borta är ganska snygg, säger hon och börjar gå.
Jag drar enkelt tillbaka henne.
- Hej.
Jag vänder mig mot rösten. En pojke med ljust hår och blå ögon står bredvid mig. Han ler svagt.
- Hej, svarar jag och besvarar leendet.
Topasira har gått gör att dricka vin ur tunna eller nåt, men jag ville hellre ta det lite lungt, då jag visste hur galna människor kunde bli på alvfester. Men konstigt nog kände jag mig inte så, det var kul och så men jag kände mig inte så där... berusad, eller galen. Inte som Katarina då.
Hon blinkar mot mig och går därifrån för att dansa iväg med nån random person, kanske han hon såg förra gången.
- Vad gör du?
- Top... Jag avbryter mig. Vad ska jag säga?
- Inget speciellt, säger jag istället.
Pojken skrattar till.
- Jag vet att du är ryttare till den nykläckta.
Jag känner hur kinderna hettar.
- Du är väldigt söt också, tillägger han.
Mina kinder bli bara varmare, jag kan föreställa mig den knallröda färgen.
- Jag heter Eleonora, säger jag för att byta samtalsämne.
- Och mitt namn är Robin, säger pojken. Vill du dansa?
- Visst, säger jag förvånat. Han drar ut mig på dansgolvet, så vi dansar till låten. Jag ler upp mot honom.
- Brukar du dansa? Säger han.
- Nej , säger jag. Inte så ofta.
- Du är i alla fall bea på det.
- Du med.
Plötsligt tar pop- låten slut, och en kärlekslåt börjar spela. Det känns rätt, så jag lutar mig mot hans bröst och vi gungar i takt till musiken långt in på natten.
__________________________ Först och främst, jag är sååå ledsen att det tog sån tid! Jag gör ganska korta kapitel, men brukar posta med kort mellanrum som kompensering. Men det stod still i huvudet, och så hade jag ett matteprov också... förlåt i alla fall😓

Sen vill jag bara säga att jag inte alls planerade det här, det bara blev så, så jag vet inte om det blev konstigt men det bara dök upp i mitt huvud. Hoppas det var bra!