Drakägget

Kapitel 12

GUESS WHO'S BACK???YOU'RE RIGHT! I AM B))

VARNING FÖR VÄRLDENS KORTASTE KAPITEL + INTRESTING INFO IN THA END
____________________
Chocken slår mig med kraft och sätter orden i halsen på mig. Arya kan inte vara min mor. Och han den där Kimahy eller vad han hette kan inte vara min far. Det är helt enkelt inte möjligt. Nej, jag är en vanlig person med vanliga föräldrar som valts ut av en drake. Inget annat.

Chocken måste speglas i mina ögon, och både Emelie och Topasira reagerar. Emelie ler finurligt medan hon snurrar en lock runt sitt finger, nöjd med sin replik, väntandes på en ytterligare reaktion. Topasira ser oroligt och förvånat på mig.
Det berättade du aldrig, retas hon.
Jag är inte på humör, så jag svarar henne inte, jag bara ler ett försiktigt och osäkert leende.
-O-okej... Mumlar jag. Fortsätt.
-På grund av detta behöver jag din hjälp, du är den enda som kan stoppa dem.
Skrattretande. Jag är lättskrämd. Gör korkade val. Beter mig omoget. Inte modig ALLS. Jag, den enda som kan stoppa ett krig? Pfft, snälla.

Genom korridorerna igen, mot mitt nya rum. Jag börjar tröttna på att flytta runt såhär. Jag har en vakt framför mig som leder mig dit. Emelie kanske tror att jag tänker rymma eller något. Pffft. Han går sådär som vakter gör, stelt med raka ben, långa steg som ekar genom hela gången. Tittar framåt, undviker min blick, o andas långsamt. Jag fortsätter ta in så många detaljer jag kan av allt runt omkring mig.
Medans vi går där funderar jag på vad jag ska tycka om alla nya människor jag mött.

Arya, tydligen min mor, varmhjärtad, trött, vänlig, aningen sträng. "*God*"

Ragthlar, mycket sträng, tråkig, hård, misstänksam, ända godhjärtad någonstans där inne. "*God*"

Robin, ehh, bra på att dansa, bra på eldmagi, charmig? "*Vet ej*"

Erik, son till Arya, tydligen min bror/halvbror, omogen, vänlig, modig. "*God*"

Topasira, min andra halva, underbar, retsam, kl...

Mina funderingar avbryts av att vi kommer fram till vårt mål, en simpelt dekorerad dörr. Vakten öppnar dörren och gör en gest att jag ska gå in. Jag går försiktigt in och kastar en tveksam o frågande blick mot honom. Men han bara smäller igen dörren, och jag kan höra ett lås klicka till. Vänta... Vad nu? Rädslan stiger o jag kastar mig mot dörren o rycker i handtaget. Dörren bara står där, likt en mur som vägrar flytta sig. Inlåst. Gråten sätter sig som en klump i halsen, men jag sväljer bort den. Du måste vara modig, dumma Eleonora. Du är fast här, ja. Du är ensam, ja. Du kanske kommer svälta, ja. Men vad du än gör, visa dem inte att du är svag.
Jag glider ner med ryggen mot dörren, så jag sitter lutad mot den. Jag sluter ögonen, tänker knappt på att se mig runt i mitt nya fängelse. Mitt i all min ensamhet hör jag ett dovt morrande, dämpat av väggarna. Jag söker med sinnet efter Topasira, tills jag hittar hennes medvetande. Hon känner av mig, o jag känner av henne. Jag finner tröst i hennes närvaro, och tillslut faller jag ner i en djup sömn.
_______________________
Japp, kort o slarvigt. Men gissa vad? Jag tänker göra en ny bok!!! Ihhhh :D

Aja, har ni några idéer? Själv har jag inga, så skulle uppskatta om ni kunde spraka liv i min fantasi lite (':

O NEJ NEJ NEJ! Jag kommer inte sluta med denna berättelse <3
Kapitlet blev bara lite sent, på grund av personligt stuff.

Hoppas ni har ett bra sommarlov!♡