Drakägget

Kapitel 13

När en person lämnas inlåst under en längre period utan kontakt med andra människor förändras han eller hon. Min förändring var inte så påtaglig till en början, men med tiden blev den mer och mer tydlig. På något underligt sätt mognade jag under tiden i mitt ruttna rum till cell. Istället för att sitta och gråta och tycka synd om mig själv som jag hade gjort för en månad sen försökte jag tänka. Istället för att fläta mitt hår tränade jag. Efter att ha försökt använda den lilla magin jag lärt mig några gånger listade jag ut att det måste ligga någon typ av formel eller liknande över rummet som hindrade mig. Jag lät inte det krossa mig. Till min förvåning fortsatte de att ge mig mat, trots att jag aldrig fick lämna rummet. Det var en grå och händelselös period av mitt liv.

Jag blundar och går igenom massa fakta i huvudet. Enligt mina beräkningar har jag somnat 78 gånger, vilket borde betyda att jag varit instängd här i över 2,5 månader. Det gör ont att tänka på all den tid jag gått miste om. Men jag hänger inte upp mig, för jag vet att det skulle kunna resultera i ett sammanbrott och jag behöver inga mer sådana.

Ett annat störande faktum är bristen på närvaro från Topasira. Den första dryga veckan var hon ständigt närvarande. Vi försökte kommunicera så mycket som möjligt, men det fanns inte så mycket att prata om. Nu saknar jag de meningslösa ord vi utväxlade. Jag har inte kunnat nå henne på två månader. Två månader av konstant oro. De kanske har dödat henne. Eller, så har de bara flyttat oss längre ifrån varandra. Jag håller fast i hoppet i den sista teorin för att fortsätta försöka och inte bara kollapsa. Det är anledningen till att jag istället för att ligga i sängen och vägra äta reser mig upp på morgonen och börjar vanka av och an i rummet. Men för varje långsam timme som släpar sig fram blir jag mer och mer uttråkad, mer och mer otålig.

Låset klickar till. Jag hoppar genast upp från sängkanten och stirrar på dörren. Den är still. Mitt hjärta slår i rasande fart. Det hör ör ögonblicket jag väntat på och jag måste handla rätt. Efter flera sekunder och många klappande hjärtslag glider dörren upp. Det är vakten. Samma vakt som ledde mig till min cell leder mig nu ut ur den. Ironiskt, va? Dörren slår igen bakom mig när jag efter en kort tvekan väljer att följa med vakten.

Jag ser mig förundrat om i korridoren vi går i. Alla mina planer och taktiker smulas sönder av min förvåning och glädje. Vi går i samma korridor. Den ser exakt likadan ut, och ändå känns den så annorlunda. Världen har fått en ny nyans, ett nytt filter. Att de släppte ut mig. Jag trodde jag skulle vara instängd där inne för alltid. En evighet av fångenskap. Det tar flera värdefulla sekunder innan jag lyckas samla mig.

Jag söker efter Topasiras sinne, men utan framgång. Istället testar jag om magin funkar.
   "Brisingr", mumlar jag så tyst som möjligt. Vakten, som gått om mig och nu leder vägen, vrider på huvudet men verkar bestämma sig för att jag bara är en konstig tjej snarare än ett hot. Inget händer, men jag är osäker om det beror på någon anti-magi-formel eller om jag bara är i dålig form. Inte för att jag hade någon vidare form tidigare, men jag borde få någon typ av reaktion på orden. Jag fortsätter gå efter vakten i sakta mak, besviken över att det inte funkade.

Det är då jag känner det. Jag tvärstannar. Topasira? Närvaron fladdrar till och försvinner, men jag är säker på att den fanns där. Mitt hjärta slår fortare, och jag har helt glömt bort min omgivning när vakten vänder sig om någon meter framför mig. Jag lägger en hand mott mitt bultande hjärta och sluter ögonen, anstränger mig för att finna Topasiras medvetande. Allt jag känner är en kall, ekande tomhet. Jag rycker genast till och slår upp ögonen när jag känner vaktens kalla hand mot mina bara armar. Han ruskor om mig.
   "Hallå? Vad håller du på med", säger han med en irriterad men även en aning orolig röst. Han kanske är lite rädd för mig ändå...? Jag ler lite åt tanken, road. Men jag skakar av mig alla känslor och sätter på mig en likgiltig min.
   "Inget", säger jag känslolöst. "Ska vi gå vidare?"
Vakten ger mig en konstig blick, men släpper tillslut min arm och vänder sig bort från mig. Jag drar ur hans pistol ur hölstret samtidigt som han vrider sig bort, och håller andan en sekund med pistolen bakom ryggen. Han sneglar på mig och jag ångrar genast mitt drag. De kommer komma på mig. Han kommer märka. Jag kommer hamna i cellen igen och denna gång kommer de inte släppa ut mig. Men när jag möter hans blick vänder han sig genast fram igen och jag kan andas ut.

Släpp pistolen.

Rösten ekar i mitt medvetande. Min hals snörs ihop och jag kan inte andas.

Topasira...?

Min "röst" är en provande viskning, jag kan känna det trots att jag egentligen inte pratar.

Nej... Arya.

Shoutout till dig som läser detta!! Hur orkar du med mig, min dåliga bok och mina värdelösa försök till regelbundna uppdateringar?!? <33

Aja nu är det typ 79 år sedan jag läste Eragon så nu är det om möjligt ännu svårare att uppdatera haha. Så om du är en Eragon-nörd som jag var förut, snälla mobba inte när jag skriver saker som inte matchar böckerna :(

Det var allt jag ville säga, KRAAAM!! (: