Drakägget

Kapitel 2

Till er som inte läst eragon visar jag kartan över landet här uppe☝🏼
Jag satte även ett rött litet kryss där Eleonora och Kristina befinner sig. Hoppas det var hjälpsamt😅
________________________
Jag drar undan ännu en trädgren för att än en gång släppa den på Kristina.
- Aj, säger Kristina anklagande.
- Förlåt, svarar Jag.
Sedan går vi en stund i tystnad.
- Jag är hungrig, säger Kristina efter ett tag.
Jag svarar inte. Vi måste spara på maten så trots att jag vill stanna och äta så bör vi fortsätta. Så det är det jag gör.
- Jääääätte hungrig, säger Kristina igen.
- Gå och leta upp nåt ätbart då, svarar jag som börjar tappa tålamodet. Kristina ser ut och fundera, och sedan skuttar hon iväg. Jag sätter sig på en stubbe och väntar.

5 minuter går... tio minuter...15...20... 30...

Jag tror jag slumrar till, men sedan vaknar jag upp av ett skrik. Kristina, tänker jag innan jag springer mot platsen skriket kom ifrån. Det är svårt att ta sig fram bland de täta träden, men jag kämpar tappert vidare. När jag kommer fram spärrar jag upp ögonen av förvåning. Där står 12 krigare, 6 kvinnor och 6 män. De har spetsiga öron och typiska utseendet för att vara alv, så det är inte så svårt att lista ut att de är det. Jag stirrar skrämt på dem.
- Ni är... ni är... jag kan inte avsluta meningen
- Alv... v... ver, stammar Kristina fram. Jag försöker att sakta backa därifrån men de omringar oss. Jag ser mig frustrerat omkring. Men vi har ingen chans att  fly. Jag kan inte röra mig, bara fortsätta stirra. Alla trodde att alverna alverna dog ut när drakarna gjorde det, men här står de, helt levande, faktiskt.
- Är inte ni.... utdöda? Är det enda jag får fram.
- Ser vi döda ut? Undrar en kvinna med långt, svart hår.
- Nej, svarar jag förvirrat.
- Kommer ni dö... d... d-döda oss? Säger Kristina när hon sätter ord på mina tankar. Sedan faller hon ner på marken. Jag vänder på huvudet för att fråga vad som händer, men jag hinner inte mycket mer än så innan något hårt träffar mitt huvud. Svarta prickar dansar över mitt synfält och jag känner hur jag vinglar till. Snart är allt svart och jag faller ner i en hög på marken.

Jag vaknar upp i ett litet rum med träväggar. Jag ser mig snabbt omkring. Ett fönster, en säng, som jag då ligger i, en garderob och ett skrivbord. Inga galler. Jag andas ut. Sedan kommer jag på något. Kristina. Jag reser mig snabbt och går ut genom dörren.
- Och vart tror du att du tar vägen? Säger en manlig alv som helt plötsligt står där framför mig. Han har ena ögonbrynet höjt och lutar sig mot sitt svärd medan han ser på mig
- Kristina... börjar jag.
- Tjejen som kom hit med dig mår bra, avbryter han mig. Men om du äntligen har vaknat kan du ju möta drottningen...
Jag spärrar upp ögonen. Drottningen... det måste vara...
- Arya. Ordet slår mig med kraft. Killen ser roat på mig.
- Ja, säger han. Det är vad hon heter, ja.
Arya var flickan som kämpade tillsammans med Eragon och Saphira, det sägs även att Eragon var förälskad i henne men inte blev älskad på det sättet tillbaka. Och inte nog med det. Legenden säger att Arya själv var den första att bli drakryttare efter kriget mot Galbatorix.
Jag känner hur hjärtat börjar slå snabbare när alven som tydligen heter Erik visar mig genom staden mot slottet där Arya bor. Staden är däremot vacker och full av liv. Jag ser mig förundrat omkring på alla barn som skuttar omkring, ungdomar som dansar och lite äldre som sköter sysslor.
- Wow, säger jag lågt.
- Visst är det fantastiskt, säger Erik och ser på mig med ett leende spelandes på läpparna. Det var väldigt få alver som lyckades fly, men de som lyckades de lyckades föröka sig så pass att det blev nästan en hel stad.
Jag kan se fascinationen glänsa i hans ögon när han ser sig omkring i staden. Jag är också djupt imponerad.

När vi äntligen gått igenom hela staden reser sig ett majestätiskt slott i glittrande skogsgröna nyanser. Den ljusgröna, glänsande dörren glider upp av sig själv och ut kommer Arya i sin fulla prakt. Hon ser ut precis  som legenden beskriver, glänsande svart hår, glittrande gröna ögon och slående vacker trots sin uppenbart höga ålder. Hon har en vis glimt i ögonen som bara sådana som levt mycket länge har. Jag hinner pusta ut då jag tänker att det där med en drake bara måste vara en myt när den mest kolossala varelsen jag någonsin sett stiger ut ur dörren. Den mörkgröna Draken böjer på halsen och nuddar toppen av mitt huvud med dess nos.
Välkommen, minismåtting.

________________________
DAN DAN DAN!
Hoppas ni uppskattade den lilla spänningen som börjar komma. Den har inte kommit riktigt än men snart kanske det händer något ^^
Ha en fortsatt trevlig lördagkväll❤❤❤