Drakägget

Kapitel 4

Mitt hjärta hoppar över ett slag när jag får syn på draken. De där varelserna får mig att känna mig så... omäktig. Det är som om bara en blick av de där kalla ögonen kan avväpna vilken krigare som helst, som om de med bara en snärt med svansen skulle kunna slå ner en hel by. Jag skakar i hela kroppen.
Draken kommer fram till mig och tittar mig rakt in i ögonen. Jag tar ett djupt andetag och stirrar tillbaka. De
brons-glänsande ögonen studerar mig noga innan draken drar sig tillbaka.
Mannen ser frånvarande ut ett tag, så jag antar att han talar till draken. Han tvekar ett tag, men något den tillägger i slutet får honom att slutligen dra undan svärdet och stoppa ner det i slidan.
Jag ser förvirrat på när han tar fram en väska medans han muttrar:
- Om det finns någon chans, även om det inte är det så...
Ut ur väskan drar han ut en slät, oval-formad sten. Den glänser i en ljusblå färg, och skimrar likt havet när solen skiner på det. Det ser nästan ut som vågor löper längst dess yta, men det är nog bara reflektionen. Jag förstår genast att det är ett drakägg.
Utan att tänka går jag fram mot det. Jag känner mig på något sett dragen till det. När jag kommer närmare lägger mannen en beskyddande arm om det men jag fortsätter gå tills jag är nån decimeter ifrån ägget. En spricka blir snart synligt i äggets vackra skal. Snart sprids de ut likt ett nät av sprickor.
- Omöjligt, flämtar mannen. Han sätter genast ner ägget på marken och jag kan se att hans ögon nästan blir för stora för att få plats i ansiktet. Helt omöjligt.
Han fortsätter att repetera orden medan sprickorna sprider sig. Snart hörs ett litet "klash" och ägget spräcks. Ut ur skalbitarna kommer den mest bedårande varelse jag någonsin skådat. Den är glittrande blå som havet, ljust blå men i övergångar till en mörkare nyans mer liknande safir. Annars liknar den mest en ödla med pyttesmå vingar, som tar några vinglande steg mot mig innan den faller ihop. Den tittar upp på mig med sina havsblå ögon och jag kan inte låta bli att skratta. Jag sträcker mig fram handen, och när jag nuddar den lilla krabaten känner jag en stöt av ren energi. Jag flämtar till och drar genast åt mig handen, men när jag testar klappa den lilla varelsen igen händer ingenting. En silvrig gedwëy ignasia glittrar på min hand.

Jag vänder mig om och börjar gå tillbaka, men vänder mig sedan tillbaka och tittar på mannen och draken. De gör ingen ansats att röra sig. Mannen ser fortfarande väldigt förvirrad ut där han står och mumlar något i stil med:
- Kan inte... måste vara dröm... håller på att bli galen... omöjligt...
Draken ser sansad ut, men ser lite oroligt på sin ryttare.
Han är inte alltid såhär, säger draken. Vi förklarar mer sen, hoppa upp nu.
Jag ser förvirrat på draken medans ryttaren klättrar upp, fortfarande mumlandes. Draken trycker ner kroppen så att jag också kan klättra upp, så det gör jag. Det var mycket svårare än jag hade trott, men när jag äntligen sitter på dess rygg mellan två taggar försöker jag slappna av.
Håll i dig.
Jag tar tveksamt tag i taggen framför mig. Draken tar spjärn och spänner alla muskler i dess kropp innan den hoppar upp i luften. Först tror jag att vi ska störta, så jag kniper ihop ögonen och hoppas på det bästa. Men sedan tar draken några slag med dess kraftiga vingar och vi skjuter upp i luften. Det är något av det läskigaste jag varit med om, jag tror jag skriker, men mitt huvud är bara fylld av en enda tanke.
Jag är en drakrytttare.
___________________________

Så, ännu ett kapitel nu då. Inte så spännande slut, men nu är hon i alla fall en drakryttare :) Det är väl ganska spännande ändå ;)