Drakägget

Kapitel 9

Jag och Topasira traskar på den leriga stigen. Topasira trampar i en vattenpöl så att det bruna vattnet skvätter upp på mig. Jag ger henne en irriterad blick.
Tack för den.
Ingen orsak.
Haha, säger jag. Jätte roligt.
Du har varit sur ända sedan vi gick från lekitionen. Är det den där killen? Jag kan höra skrattet under orden. Vi är precis klara från en lekition hos Montema och Ragthlar, men killen jag dansade med på festen för en månad sen, Robin, hade varit med för att undervisa mig i eldmagi.
Jag tittar upp på henne och ser att hon ger mig en menande blick. Jag besvarar den.
Nej, jag hade kanske varit mindre tjurig om du inte tagit varje tillfälle att skvätta ner mig. Min klänningen har gått från en vacker blå färg till en ljust brun.
Topasira brummar på ett sätt som jag har förstått är hur drakar skrattar. Trots att det är maj snart så har det regnet typ varannan dag. Aprilväder, antar jag. Bara för det kommer solen ut ur molnskenet och sänder sina varma strålar på mig. Bra tajming ödet. Såklart behöver ödet göra så precis när jag sa att det regnade hela tiden, men innerst inne är jag tacksam för den lilla värmen solen ger.
Jag bestämmer mig för att testa vad jag lärt mig på lektionen. Robin var både snygg och en bra lärare.
- Brisingr, viskar jag. Jag vet att det finns ett sätt att använda magi utan ord, men Ragthlar säger att det är svårt och farligt och har envisats med att bara lära mig hur man lyfter småsaker utan ord.
En blå skimrande låga flammar upp ur min handflata. Den bränner mig inte, utan svävar några centimeter ovanför min hand, men jag kan känna hettan som utstrålar från den.
Topasira puffar till mig med nosen och jag tappar koncentrationen. Elden slocknar omedelbart.
Jag kan också göra så. Jag hör hur stolt hon låter, trots att hon försöker låta arrogant. Hon blåser på några grästuvor och eld glider fram likt en våg. Grästuvorna fattar eld, men lågorna krymper snart då gräset, liksom allt annat, är blött. Dock är jag nyfiken på hur bra mina förmågor är, så jag är tvungen att testa.
- Ignis brisingr, säger jag.
Elden slocknar direkt, trots att det för ett tag sedan hade dansat små lågor på det grönbruna gräset. Topasira ger mig en road blick.
Vi går vidare, säger hon tillslut.
Vi fortsätter längst den leriga, öde stigen. På vägen tränar jag på att framkalla och släcka eld. Då och då frustar Topasira till, som om hon tycker att mitt magi utförande är irriterande.

Vi har kommit precis halva vägen, så nu kan man inte se varken huset Ragthlar bor i eller slottet. Jag och Topasira bara fortsätter traska på. Ett lågt prassel från en buske får mig att stanna upp. Topasira spetsar också öronen. Sedan smyger hon sakta, sakta mot busken. När det är någon meter kvar kastar hon sig framåt. Rakt in i ett... nät.
Det är en fälla, tänker jag.
Nähä, svarar Topasira sarkastiskt från sin plats i nätet. Hon sparkar och kravlar men kommer inte ut ur de små öglorna.
Några män kommer mot mig. Jag rullar snabbt ner på marken mellan deras ben. De vrider på sig och börjar springa mot mig, och jag tänker frenetiskt.
Vad ska jag göra?
Magi, svarar Topasira. Hon vrider sig fortfarande, men förgäves. Nätet ger inga tecken på att ge vika.
Om jag kunde flytta stenen där borta utan att dem märkte det... Det skulle vara användbart. Jag fokuserar på stenen bakom mig som jag såg framför mig när jag var vänd åt andra hållet samtidigt som jag rullar iväg igen. Jag vet att de inte kommer gå på mitt rullande ännu en gång nu (Tredje gången gillt cx) , så jag fokuserar på stenen bakom männen och fokuserar.
Stenr risa, tänker jag, då jag vet att det är mindre riskabelt att i alla fall tänka på vad som ska göras. Jag släpper fram min magi och låter den fylla mitt medvetande. Stenen lyfter och slår i en av männen i huvudet, men jag missbedömde tiden och de andra är redan över mig. Det finns ingenting jag kan göra innan de slår mig i huvudet så hårt att svarta prickar börjar dansa över mitt synfält. Ett till hårt slag i huvudet gör att de svarta prickarna växer så de snart täcker hela mitt synfält och jag sjunker ihop på marken. Jag hinner känna hårda tag i mina armar innan allt blir kolsvart.
___________________________
Jaja, jag vet. Det tog jäääättelång tid, men nu är det ute i alla fall. Jag har varit sjuk och inte haft någon lust att skriva, så det blev inget förens nu, och detta blev ett ganska tråkigt och kort kapitel ändå :c
Jag är ledsen!!! ;c