Boyfriend Material | ✓

0.5

Veckan gick utan så mycket händelser. Emma frågade inget mer om när jag pratat med Chris. Fick inget svar från honom på någon av mina frågor så jag gav upp. Vad döljde han egentligen?

Idag skulle jag och Fiona, emma, elizabeth, Lovisa gå på fest hos någon i 9:an. Vi hade fixat oss och allt och var redo att åka. Klockan var 20.00 när vi kom fram. Musiken dunkade högt och fulla mäniskor försvann och kom upp till festen. Jag och Emma gick till dansgolvet och började dansa. Jag kände hur musiken matchade mina steg och plösligt känner jag att någon dansar med mig precis bakom och hade lagt sina händer runt min midja och jag kollade vem de var. Kan ni gissa? Christopher Wilder.
"Chris?", tjuter jag förvånat. Han luktar alcohol och rök. Jag rynkade på näsan.
"Heejj Heaven"

"Tänk att du minns mitt namn", säger jag och skrattar.

"Amen detklart, tjejen som städade", han flinade och jag suckade.

"Tjejen som städade?", citerade jag och kände mig lite sårad.

"Och tjejen som räddade mitt liv"

"Pfft, det ända jag gjorde var att lägga bandage på din hand..."

"Jaja, schh"
Blev lite irriterad men brydde mig inte så mycket. Jag tog hans händer från min midja och gick ifrån dansgolvet. Där var lovisa med helspända ögon.
"Du...och...Chris?"
Jag flinade åt hennes påstående.
"Nej haha! Bara vänner" försäkrade jag henne.
"Hur blev ni vänner då?"

"Olycka?"

"Äh", säger hon bara och jag kollar ut för lägenheten igen. Chris var försvunnen någonstans i folkmassan. Inte för att jag tänkte söka upp honom. Men. Ändå. Så jag liksom vet att han inte är dödad eller något. Varför bryr jag mig?
Jag ser att Hunter sitter i en gammalmodig soffa längre bort. En del av mig ville gå fram. Men jag kommer bara fega ut. Det är inte lätt att inte vara modig. Hela ens liv blir så komplicerat. Jag har haft många crushar. Men ingen jag bokstavlingen gått fram till och pratat med. Det kanske verkar lite stalkeraktigt, creepy kanske. Det är pinsamt, vilket är den största anledningen för att jag inte vågade gå fram. Men nu på sistone har jag inte haft någon crush, faktiskt. Suprise? Nej. Jag är lite av "lider i tystnad" typen. Fast ändå kan jag vara jätte pratglad med mina vänner.

Lovisa puttar mig på sidan. Jag kollar förvirrat på henne.
"Sluta stirra", direkt blev mitt ansikte illrött och jag kollade ut för folkmassan igen. Sedan bestämde jag mig för att gå till köket. Där var det tomt och jag tog ett glas från hyllan och fyllde det med vatten. Drack snabbt upp det och fyllde på det igen.
"Heaven?", säger någon plösligt i rummet. Jag vänder blicken dit och där står Will. Han och jag är gammla kompisar (typ) och vi lekte mycket tillsammans när vi var små. Nu när han ät i hans nya gäng har han dissat mig. Fast jag bryr mig inte så mycket.
"Ja?", svarar jag ostört.

"Vad gör du här?", jag vet inte varför han brydde sig. Han har inte direkt gjort det innan.

"För att festa?"

"Kom så kör jag hem dig." Lite överskyddande? Ugh.

"Det är okej, du behöver inte..." Och där försvann min kaxiga sida.