snapchat » M.G

sjuttioett

Ända sedan händelsen med Martinus igår så har vi inte pratat mer, han hade försökt att messa mig tusentals gånger men jag endast valt att ignorera honom eftersom jag skäms. Jag skäms att jag bröt ihop sådär framför honom. Och Marcus hade jag inte hört något ifrån. Och jag mådde fortfarande inte bra för den delen heller.

Jag satt just nu i min säng här i Trofors, med en gråfluffig katt med namnet Fiona i min famn. (Ni som fattar ni fattar hahah) Hon var seröst enda anledningen till jag tyckte om att vara här. När hon såg att jag mådde dåligt så kurade hon alltid ihop sig i min famn och lät mig gosa med henne. Jag satt just nu och snapade med några kompisar från Sverige, samtidigt som jag klappade på den fluffiga katten i mitt knä. Plötsligt får jag en snap fårn Martinus, jag klickar mig suckandes in på den blåa ikonen och kommer in i våran chatt.

.Martinus G

"hejjj, lust att träffas?"

"Jag har chips ;)"

Jag

"sa du chips?"

"absolut"

"kom med en gång"

.Martinus G

"great, kommer om 15"

Även om jag inte hade någon större lust till att träffa Martinus, så kunde jag inte tacka nej till chips. ALLA som känner mig vet att där det finns chips, där är också jag. Jag lever och andas chips. (Funfact; detta är sant i verkligheten också hhahaha) . Plötsligt kände jag hur det stack till i armen. Fiona som sträckte sig, hade råkat klösa i ett av mina ärr och nu började det komma blod. Jag fick genast panik och satte mig skräckslaget upp vilket gjorde att Fiona panikartat sprungit nerför min säng och ut ur mitt rum. Blodet började då forsa ännu mer vilket gav mig ännu mer panik. När jag väl lyckast ta mig in i badrummet så snubblade jag på mattan och halkade. Men jag reste mig aldrig, för jag låg kvar och stirrade upp i taket - med blodet forsandes ur handleden. Jag inbillade mig att jag var långt, långt bort härifrån. Jag stängde ögonen och såg att jag befinner mig på en äng, ensam..nej. Nej, jag vär inte ensam. För mamma är också här med mig. Jag var plötsligt åtta år gammal igen och på besök på mormor och morfars landställe. Ett stort lyckligt leende prydde mammas ansikte, samtidigt som hon rusade fram till mig, bar upp mig och kastade mig i luften för att sedan repetera gesten. Vi både skrattade lyckligt och slängde oss sedan på ängen.

"Vad jag är lyckligt lottad va? Jag har världens finaste tjej här bredvid mig" sa mamma med len röst.

Jag tänkte precis svara, men lyckades inte. Jag var som förlamad. Jag kunde inte förmå att varken prata eller röra mig. Paniken vällde inom mig när mörkret började ta plats och mamma försvann allt mer ifrån mitt synfält.

"Smilla! Hallå? Smilla snälla svara mig" hördes en röst långt bort. Jag satte mig upp, kippandes efter luft. Nuet började ta form, och jag fick syn på en skräckslagen Martinus bredvid mig. Chipspåsarna han köpt låg intryckta i ett hörn, då han antagligen slängt iväg dem när han fick syn på mig. Jag andades snabbt och insåg att jag höll på att få en panikattack, något Martinus också märkte. Han drog in mig i sin famn och hyschade mig, samtidigt som han vaggade mig från sida till sida.

När jag äntligen fått kontroll över min andning igen, så reste sig Martinus upp och räckte sedan sin hand till mig - som jag tog. Sedan började han rengöra mitt ärr. Full koncentrerade på det. Med all sin fokus på mitt ärr. Han sa ingenting. Frågade inte. Han var bara tyst.

Och när jag såg chipspåsarna som var inkläma i hörnet så kom jag att tänka på en sak. Att även om Martinus bettet sig som ett svin mot mig ett fåtal gånger, så har han hjälpt mig dubbelt så många gånger. För han bryr sig faktiskt om mig.

Och just i den sekunden bestämde jag mig för en sak. I varje sekund i resten av mitt liv, så ska jag kämpa för att göra honom till en bättre människa. Det är ett löfte till mig själv.

Och jag ska börja redan idag.'

-------------------------------

aw, dem kan ändå vara lite gulliga ibland. eller vad tycker ni?

Så hörrni, jag skrev ett väldigt bra kapitel förut som jag råkade radera. Men när jag satt där gråtandes över hur dum jag är, så beslöt jag mig för att faktiskt skriva ett kapitel ändå. För eran skull. Så jag satte mig upp, torkade bort tårarna och skrev ett nytt. Bara för er. Så hoppas ni tycker om det <3