snapchat » M.G

sjuttio

           

Detta kapitel är skrivet av bästa itjustmeronja Fast med ett par ändringar och redigeringar av mig. Tusen tack för hjälpen <33

Martinus perspektiv:

              5 minuter tidigare

Tår efter tår rann ner för mina kinder. Det känns som om dom aldrig kommer att ta slut. Orden ekade i mitt huvud. Orden som krossade mig totalt. Orden som kom från den jag älskade allra mest. Men som jag hade krossat för många gånger. Och som inte älskade mig.

"Jag litar inte på dig längre, du har sårat mig så mycket. Och som jag sa, vi kan fortsätta som vänner eller som ingenting alls. För jag står inte ut mer."

Jag hade sårat henne så många gånger att hon inte ens litar på mig. Jag saknar henne som in i helvete. Och jag har ingen aning om hur jag kan fixa detta. Jag bestämde mig för att gå ut en sväng och bara rensa mina tankar. Jag tog tag i mina hörlurar och kopplade dom till min iPhone 7+. Jag satte på lugn musik medan jag satte på mina yeezys och en tunn bomber jacka då det var en aning kyligt ute och klev ut ur huset. Jag satte i hörlurarna i öronen och började fundera på vart jag skulle gå. Jag bestämde mig för att ta en sväng via parken för dit gick jag alltid då jag mådde dåligt och behövde rensa tankarna. Jag gick och tänkte på hur mångar gånger jag sårat henne och hur dum jag har varit och är. Och om jag någonsin kommer att få kalla henne min igen. Och hur jag ska kämpa för det. Mina tankar avbröts av att hör jag hur någon gråter. Jag följer ljudet men plötsligt hör jag en duns. Jag springer åt det hållet där ljuden kom ifrån och stannar när jag ser vem det är. Det är personen som jag älskar mest av allt. Som jag sårat alldeles för många gånger och som nu ligger på marken skakandes och gråtandes. Smilla. Jag sprang snabbt fram till henne och såg att hon verkligen inte mådde bra. Jag satte mig ner vid sidan av henne på knä och lyfte sakta men säkert upp henne så att hennes huvud vilade mot mitt högra knä.

"Smilla, Smilla hallå?" jag upprepade hennes namn minst 10 gånger till innan hon insåg vem jag var och att hon befann sig i mitt knä.

Då hon insåg det, började hon skaka ännu mer och tårarna forsade ner. Hon ställde sig snabbt upp men föll genast ner igen. Jag hann som tur var fånga henne, innan hon nådde marken. Jag började genast tänka på hur blek hon var och att hon verkligen inte mådde bra. Och det var allt bara mitt fel. Allt på grund av att jag skulle måsta vara så jävla dum i huvudet.

"Smilla varför är du så blek? Varför skakar du så?" Frågade jag snabbt. Jag hjälpte henne upp på benen igen men jag höll hela tiden i henne så att hon inte skulle ramla igen.

"Jag orkar inte mer Martinus, jag är för svag. Allting bara rasar, jag är nere på botten" viskade hon med darrande röst. Jag har verkligenförstört henne. Jag förstod just nu ingenting men istället för att börja fråga en massa frågor så drog jag bara in henne kram. Den varade dessvärre inte så länge då hon drog sig ut ur den och vinglade till lite men tog ett stadigt tag om en parkbänk och satte sig på den, fortfarande skakandes. Usch. Fyfan vilket monster jag är. Jag fick människan jag älskar mest att må såhär.

"Allt jag vill är att du ska må bra, smills. Jag är ett monster, jag har förstört dig. Och jag hatar mig själv för det." sa jag och rösten sprack i slutet.

"Martinus, jag har gått igenom så mycket skit i mitt liv. Och du var den som fick mig att må så bra, när jag låg på botten så lyfte du upp mig till toppen. Och du sårade mig en gång, jag förlät dig. Du sårade mig en gång till, och jag förlät dig. Men detta är tredje fucking gången. Och jag fucking hatar att jag älskar dig Martinus" skrek hon gråtandes och knuffade mig löst på bröstet. . Just då insåg jag att, jag grät jag också. Jag satte mig sakta bredvid henne, tog tag i hennes hand och flätade samman dem. Och den här gången drog hon sig inte undan. Istället lutade hon huvudet mot min axel, och hennes mun lämnade tio ord. Ord som gjorde så ont, men som ändå gjorde mig glad.

"Jag fucking hatar att jag älskar dig såhär jävla mycket, Martinus" och hennes röst darrade på slutet. Och i just den sekunden beslöt jag mig för att, i varje sekund i resten av mitt liv, så ska jag kämpa för henne.