Älskade ord

28 oktober

UTDRAG: 238

Tvåhundratrettioåtta dagar. Idag är det tvåhundratrettioåtta dagar tills han slutar nian. Tvåhundratrettioåtta dagar till av ångest inför skolan. Sedan börjar någonting nytt.

Han har länge funderat på gymnasiet. Det har varit en tillflyktsort under de perioder han mått som sämst och mobbningen var värre än vanligt. Hans lilla nav i ovädret, en plats att ta skydd undan stormen. Men även om han gått och tänkt tvekar han fortfarande huruvida han ska gå naturvetenskaplig eller samhällsvetenskaplig eller teknisk linje eller kanske humanistisk. Han är inte särskilt bra på fysik, kemi och biologi, inte på matematik eller teknik heller för den delen. Inte heller har han någon speciell fallenhet för samhällsvetenskap eller humanioraämnen. Möjligen att han känner sig lite tryggare med språkstudier än med kemistudier, och att hans betyg i svenska, engelska och franska är snäppet högre än resterande betyg, men det är allt. I och för sig kanske det räcker.

Han lutar sig mot toalettdörren och får av misstag syn på sig själv i spegeln. Egentligen kanske det inte är något större fel på honom. Det är bara ögonen som har lite stora pupiller så att man knappt ser irisen, och håret som är lite för yvigt, och ögonbrynen som är lite för pälsiga.

Så ler han ironiskt mot sin spegelbild. Klart att det är något fel på honom. Annars skulle han inte bli behandlad som han blir. Annars skulle de inte roa sig med att sprida rykten om honom, trycka upp honom mot väggen och slå honom i magen och trycka ner hans huvud i toaletten. Titta, där har vi de äckliga ögonen, en flytande brun sörja som man knappt ser för den gigantiska pupillen, "är du hög, eller?", och nämen se där, där är ju läppen som svullnar upp gång på gång på grund av de välriktade slagen, och oj oj oj, här har vi det mest ogräsliknande hår i hela världen, och ogräs rensar folk bort, så då ska han också bli bortrensad, eller åtminstone hans hår.

Han ser på sitt armbandsur. Nu borde kemin börja. Han lyssnar efter om rösterna utanför ebbat ut och försvunnit in i något klassrum, men han hör fortfarande Eleonoras studsande skratt, de andra tjejernas nervösa instämmanden och killarnas eviga brölande. Han urskiljer några enstaka ord. Någonting om "ööh, Eli, vill du ha skjuts hem från skolan?" och Theodor föreställer sig Eleonora på mopeden, med armarna om killen framför.

Av alla på hela skolan är det Eleonora som är värst. Han hatar i och för sig alla de som bara ser på, men Eleonora är den som är allra bäst på att såra. Hennes perfekt lagda ord och spydigheter, hennes oskyldiga karaktär på lektionerna, hennes befallande röst som får de andra att lyda och göra saker som att klippa av mig håret. Det var ett tag sedan de var framme med saxen. Ogräset har hunnit växa ut igen. Men han minns fortfarande rösterna "Bort med ogräset! Bort med ogräset! Bort med ogräset!" i en ramsa som aldrig tycktes ta slut. Det är Eleonora han är allra mest rädd för.

Därför vill han skrika rakt ut i frustration och gråt och skräck när mamma vid middagen, som består av alldeles för vattnig burksoppa, glatt berättar att hon ju dejtat Kristoffer, Eleonoras pappa du vet, ja, Eleonora i din klass, ett tag och att de nu har kommit överens om att flytta ihop.

Han sätter den blaskiga tomatsoppan i halsen och får en hostattack. Mamma far upp och dunkar honom i ryggen, men går lydigt tillbaka till sin plats igen när han tecknar åt henne att göra det. Hans röst är fortfarande en aning svag, om det är på grund av hostattacken eller beskedet hon just kommit med är oklart, när han säger:

"Va?" som om han tror att han måste ha hört fel, för det måste han väl ha gjort? Han och Eleonora kan inte bo under samma tak. Nej, nej och åter nej.

"Jag tror att vi kan få det så bra tillsammans!" säger mamma och slår ihop händerna.

"Och det här säger du först nu?" halvskriker han, för nu är rösten tillbaka igen.

"Kristoffer är så trevlig", säger mamma, men ändrar sig snabbt. "Nej, trevlig är för banalt. Han är charmig, bedårande, riktigt duktig i sängen..."

"Tack, det räcker", mumlar Theo.

"Han har två döttrar", säger mamma. "Förutom Eleonora har han en artonåring också, Gry heter hon. Men det kanske du visste? Du går ju i samma klass som Eleonora."

Bara hennes namn är jobbigt att höra. Jobbigt att uttala.

"Jag är inte kompis med Eleonora!" säger han.

"Nej, förlåt. Är hon snällare nu?"
Theo svarar inte.

"Hur som helst tror jag att hon kommer att mogna av att bo under samma tak som du. Hon kommer säkert att bättra sig, det lovar jag. Jag skulle aldrig flytta ihop med Kristoffer helt ogenomtänkt. Vi har diskuterat saken fram och tillbaka och kommit fram till att det kan funka, om vi alla hjälps åt. Han skulle förresten tala med sina döttrar ikväll. Du och Gry kan nog trivas bra ihop. Hon är inte alls som Eleonora. Ni kan säkert bli bästa vänner."
Mamma har en tendens att utgå ifrån att hennes son är lika socialt begåvad som hon själv är.

"Jag skulle aldrig göra det här utan att tänka på dig, hjärtat. Du är mitt centrum, kom ihåg det. Det kommer att vara jobbigt, men det kommer att gå. Det lovar jag. Ni behöver inte ens bo särskilt nära varandra. De bor i en stor villa, du behöver inte ens träffa henne särskilt ofta. Kanske kan hon bli mer som sin far. Så lätt att älska, så mjuk..."

"Så vi ska flytta in hos dem?"

Mamma nickar.

"Men när? Och varför bestämmer du det här utan mig?"

"Så snart vi kan flyttar vi. Inom en månad, i alla fall. Och det är inte spikat ännu, därför pratar jag med dig."

När mamma säger så betyder det att det är spikat.

"Jag måste på göra en grej", säger Theo och flyr från bordet.

Han tar sig in i sitt rum och stirrar tomt framför sig, sjunker ner på sängen och begraver huvudet i händerna. Pulsen är alldeles för hög och kroppen skakar i kvävda snyftningar. Han tvingar sig själv att ta ett djupt andetag, som psykologen lärt honom, trots att det gör ont. Andas. Räkna. Andas. Räkna.