Kapitel 34 av Södermalmspojkarna

14 3 0
ni Wowyita
ni Wowyita
                                    
                                              L U K A S
                          Alena och Robert är hemma när jag kommer. Jag stänger in mig på mitt rum. Det är egentligen inte mer än en liten skrubb. Lägenhetens förra ägare smällde upp väggar och delade de två stora sovrummen till fyra mindre. Alla barn kan ha varsitt rum och pappa sitt eget. Fast jag hade inte alls haft någonting emot att dela rum. Tvärtom. Jag känner mig så ensam och liten när jag ska sova på natten. På dagen går det fint att sova, men nattetid får tankarna fritt spelrum. De svärmar som en ström insekter, surrar och surrar på sitt ordlösa, tysta vis och gör så ont, en fysisk smärta som strålar ut från bröstet.
                          Då skulle jag gärna ha någon i samma rum. Höra någons lugna, sovande andetag, en trygghet att klamra sig fast vid när marken under ens fötter håller på att rasa. När vi var yngre delade vi rum, Robert, Jonas och jag. Men när mamma och pappa skildes flyttade vi med henne till en större lägenhet, från den lilla trerummaren till en stor och rymlig sexrummare. Jag undrade hur mamma kunde ha råd med den, vi hade aldrig haft gott om pengar. Vi hade så att det räckte till en trea i Högdalen, men en sexrummare nära vattnet i Örnsberg? Det är någonting helt annat. Jag skulle inte säga att vi var fattiga. Vi hade det vi behövde men inte så mycket mer. Mamma var lärare, och tjänade inte någon förmögenhet. Pappa är visserligen läkare, men han la pengarna på andra saker än familjen. Det gör han fortfarande.

                          Senare fick jag veta att morbror Milan ägde lägenheten.
                          Morbror Milan är författare och har lyckats riktigt bra. Både nationellt och internationellt. Han var mer pappa åt oss än vad pappa någonsin varit.
                          Det gör ont av saknad efter Milan.
                          Jag sätter mig på sängen, lutar ryggen mot väggen och välkomnar tårarna. När jag gråter ser mitt rum suddigt ut. Bokhyllan smälter ihop till en färgglad sörja. Jag orkar inte ens sätta händerna för ögonen, och när jag väl börjat gråta kan jag inte sluta. Tankar som jag annars skyggar från flödar nu in och allt blir till ett enda stort kaos.
                          En mamma som är död. En pappa som hatar mig. Ett mörker som förintar mig.
                          Men det finns en ljusglimt.
                          En pojke som älskar mig.
                          Och jag ler lite.
                          Det här är en hyfsad sammanfattning av mitt liv, egentligen.
                          Mörker, mörker, mörker.
                          Och så lite ljus.