Älskade ord

23 augusti 2017 | Utdrag

STILLA HAVETS SÖTNOS

Att befinna sig långt uppe i luften, instängd i en maskin, och vara så flygrädd att man mår fysiskt illa av att tänka på flygplan, bidrog inte direkt till min allmänna balans, då, den fjortonde januari år 2017. På lång sikt är det förstås bra att utsätta sig för det man är rädd för, men just då hade jag något filter i min hjärna som filtrerade bort alla logiska resonemang.

Jag har varit flygrädd så länge jag kan minnas, men på senare tid hade det spårat ur fullständigt. Från att ändå kunna ta sig igenom en flygresa trots lite ångest satt jag nu alltså här och det med känslan av att svimma vilket ögonblick som helst.

I ett försök att stilla mina darrande händer drog jag fingrarna genom mitt trassliga hår. Inombords repeterade jag råden om flygrädsla jag läst på nätet. Inte för att det hjälpte.

Min syster strök mig över armen och jag vred på huvudet och mötte hennes blick.

"Du är ju inte riktigt normal", sa hon och la huvudet på sned, som för att granska mig mer ingående. Det fanns en välmenande ton i hennes röst – jag som skulle gissat på att hon var ute efter att retas igen. Det låg i hennes personlighet, hon var en lekfull själ och drog sig inte för att reta mig, men såvitt jag vet var jag den enda som var föremål för hennes retsamhet, vilket kändes som en ära. Hennes retsamhet var enbart kärleksfull och hon menade alltid väl, trots att hon ibland kunde låta hård.

Hon höjde ögonbrynen som om hon väntade sig ett svar.

Hon var vacker, min syster Liana. Inte bara "gullig" som i att hon är min yngre syster, utan vacker som i att skönheten bestod, oavsett om hon var klädd i en elegant aftonklänning eller en alldeles urtvättad pyjamas. Hennes hår var lockigt som telefonsladdar och kaffefärgat. Jag inser att det är lite diffust att beskriva någons hår som kaffefärgat eftersom kaffe kan ha alla möjliga färger och nyanser. Min systers var mer åt cafe noir-hållet, möjligen lite fylligare och en aning ljusare, som cafe noir utblandat med choklad, och ofta uppsatt i en hög hästsvans, vilket blottade hennes många örhängen som alltid glittrade. Ögonen, vars ljusbruna färg förde tankarna till skogen, var tilldragande på det vis att det liksom lyste ur dem. De var inramade av tjocka, långa ögonfransar och ofta även av någon typ av smink. Hela ansiktet följde med när hon log och hon hade ett skratt som smittade av sig och värmde upp stämningen. Jag inser att det kan låta en smula märkligt att jag som hennes storebror har den åsikten, men det gick inte att bortse från att hon var attraktiv. Inte bara en gång utan många hade mina kompisar använt mig som ett "verktyg" för att komma min syster närmare. Det var ingenting jag hade någonting emot. De hade flirtat oskyldigt med henne och hon hade alltid givit sitt soliga leende tillbaka. Vissa av dem frågade ut henne på dejt, vissa av dem hade hon tagit med sig till sitt sovrum, sedan gjorde de väl sina grejer på andra platser också. Som jag sa hade jag ingenting emot det. Jag kände ju mina kompisar väl och föredrog helt klart att hon dejtade dem istället för för mig okända personer. Det enda som kanske var lite jobbigt, eller kanske är obekvämt rätt ord, var att se mina vänner i ögonen och veta att de sett min syster naken. Men jag vande mig. Jag gick två årskurser över Liana (trots att det inte skiljde mer än tretton månader mellan oss, men eftersom hon var januaribarn och jag decemberbarn föll det sig så) och drog en hel del nytta av att ha henne som syster i och med den respekt jag fick tack vare hennes status i skolan. Hon var omtyckt bland de flesta och socialt begåvad, till skillnad från sin inåtvända, något ängsliga bror. Jag blev inte mobbad, inte alls, men jag var mest Lianas bror och en i mängden, inte alls lika karismatisk som min syster alltså.

"Nej, jag är väl inte riktigt det", mumlade jag. Under några ögonblick hade jag kunnat distrahera ångesten genom att tänka på Liana, men nu var den tillbaka. Som en kalldusch sköljde den ner över mig och jag var nära på att skrika till och hoppa undan. Istället skakade jag bara på huvudet åt mig själv.

"Jag tycker att det är rätt mysigt att flyga." Liana lutade sig bakåt i stolen med händerna knäppta bakom huvudet.

"Jo, det vet jag", svarade jag.

"Behöver du en kram eller nåt?"

"Ja, kanske", sa jag.

Hon omfamnade mig så gott det gick där vi satt fastspända i varsin stol. "Det kommer att gå bra, brorsan. Flyget från Bukarest till Osaka gick ju det, eller hur? Tänk på hur roligt vi kommer att ha det i Auckland." Sedan viskade hon i mitt öra: "Och du vet väl hur liten risk det är att planet kraschar? Så liten att den är obefintlig."

"En på elva miljoner", sa jag.

"Du kan statistiken. Det är betydligt farligare att gå över gatan."

"Men", började jag, "jag tänker på alla flygplan som försvunnit och aldrig hittats igen. Tänk om det händer oss. Eller tänk om vi kraschar rakt i havet. Eller..."

Hon pressade ett pekfinger mot min mun för att tysta mig. "Sssch, Claudiu lilla. Tänk inte på det."