The summer everything changed(the fooo fanfic)|COMPLETED

Kapitel 27

En och en halv månad senare

~Miras perspektiv~

Jag sitter i min säng och tänker, tänker på livet, på mina vänner, och på Omar.

Jag och Omar har bråkat i två veckor nu, och jag kommer inte ens ihåg vad det är om längre.

Jag har utan att jag märkt det ritat ett ansikte. Omars ansikte.

Jag en tanke som frestar mig väldigt mycket, men jag skakar på huvudet och fortsätter rita men tanken blir mer och mer frestande, och jag är ensam hemma.

Tillslut kan jag inte stå emot mer och går till min byrå och tar fram lådan längst in. Lådan med rakblad.

Jag går in i badrummet och öppnar lådan och ser självmordsbrevet. Ellens självmordsbrev.
'Hej Mira, det här är väl slutet. Jag älskar dig och så, men jag orkar fan inte mer...
Tim misshandlade mig idag igen, och jag mår illa av att bara se mig själv, så jag ska ta mitt liv nu. För jag är inte lika stark som du. För du är så himla stark Mira, och det beundrar jag. Så jävla mycket. Och Mira, lova mig att inte skada dig själv igen, för det gör ont att se dig så.
Jag älskar dig//Ellen'

Jag kan nästan inte se för att mina ögon är så tårfyllda. Men jag torkar ur dom och känner på ärrena på min arm.

Dom från när jag inte orkat stå emot det mer, från dom gånger jag har kännt tomhet och dom gånger jag blivit misshandlad, dom från dom gånger Tim och hans gäng har misshandlat mig är djupast.

Jag klippte av mig håret till hennes ära, hon pratade alltid om att göra det, men hon gjorde det aldrig, så lagom till hennes begravning bad jag mamma att hon skulle klippa av mig håret och det gjorde hon, och jag trivs såhär.

Jag försökte ju såklart rädda henne, men jag lyckades inte, hon hade hängt sig själv och krossat sin luftstrupe när jag kom fram till hennes hus.

Jag suckar och tar upp ett rakblad, för den här gången kan inte ens tankarna på Ellen få mig att låta bli.

~Omars perspektiv~

Jag och Mira har bråkat, över hennes ärr, jag såg dom och började fråga om dom, men hon ville inte prata men jag pressade henne ändå, och nu har jag fuckat upp allt...

Jag borde ringa Ogge, men jag orkar knappt gå ur sängen och har feber.

Jag gör små rörelser åt sidan och runt så jag kan nå mobilen. Jag tar upp den och ringer Ogge. Han svarar inte. Jag lägger mobilen åt sidan och somnar.

~Julias perspekiv~

Jag vaknar av att min mobil plingar till.

Jag suckar och kollar vad det är. Det är Anton som skickat ett godmorgon sms, han frågar om vi ska ses idag och jag svarar såklart ja.

Vi ska ses i parken vid elva, och nu är klockan nio så jag går upp. Jag sätter på mig linne och shorts och stannar när jag ser mig i spegeln.
'Är jag tjock?'

Jag vänder och vrider på mig och ur några vinklar ser jag tjock ut. Jag måste träna mer.

Jag går in i badrummet och sminkar mig och sen går jag ner i köket och gör en macka. Jag trycker i mig halva och slänger den andra halvan, den är äcklig, och innehåller äckligt mycket kolhydrater.

Sen skriver jag en lapp om att jag går till Anton till mamma eftersom hon fortfarande sover.

Jag går ut och börjar gå mot Anton, på vägen slås jag av en tanke.
'Tänk om jag har fått anorexia, för alla dom andra pratar hela tiden om hur smal jag är... Men nej, så säger man alltid. Även om det inte stämmer.'

Jag är nästan framme vid parken och jag ser Anton, och ler.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Jag vet att det blev en jättekonstig avslutning, men jag kom inte på något bättre och kände mig typ tvingad att lägga ut eftersom att jag inte lagt ut på länge, men jag hoppas att det duger...♥