Kärleken hatar mig | Hov1

Kapitel 2

Det känns tryggt här på Ludwigs moppe på väg till skolan. Jag lutar mitt huvud mot hans rygg, blundar och tar ett ännu stadigare grepp med armarna runt hans mage. Vägen susar förbi och luften piskar mot min tunna jeansjacka. Det skulle vara varmt ute idag enligt väderprognosen så därför tog jag ganska tunna kläder, vilket jag ångrar nu då det är mulet och kallt ute.

Väl framme på skolan hoppar jag lugnt av moppen och ger Ludwig den svarta, lite slitna, men ändå fina hjälmen.

"Tack för skjutsen" säger jag och ler mot honom.

"Ingen orsak Livia" svarar han överdrivet trevligt och ger mig ett lätt flin.
Jag himlar snabbt med ögonen innan vi beger oss mot skolan.

"Värmdö gymnasium" står det prydligt ovanför den stora entrén. Herregud, jag är verkligen här nu, det finns ingen återvändo. Panikslaget flackar jag med blicken från person till person som står på den lilla skolgården för att se om jag känner igen någon. Ingen. Hur tänkte jag när jag valde ett gymnasium där jag endast känner en person, som inte ens går i min årskurs?

"Ludwig jag klarar inte det här. Jag åker hem" säger jag snabbt innan jag vänder mig om för att gå tillbaka till moppen. Jag hinner ta max ett steg innan Ludwig tar ett stadigt grepp kring min handledd och vänder mig mot honom.

"Nej, kom igen Livia, du klarar det. Jag finns ju alltid här, det vet du ju!" säger han och ger mig en medlidande blick.

"Okej, men bara för din skull"

-

Nu sitter jag här, i sal 29B med min nya klass. Jag är fortfarande skeptiskt till mitt val av skola. Liksom, jag och Ludde har aldrig gått på samma skola innan så varför skulle jag ta beslutet att vi skulle göra det nu? Jag skulle lika gärna kunnat valt samma skola som Emelie ,men nej, välj en skola där du inte känner någon. Hur kan man vara så dum?

Mina tankar avbryts av att en tjej har ställt sig vid min tomma bänk. Jag slänger en snabb blick på henne och ser att hon har fräknar, något jag själv alltid velat ha.

"Är det ledigt här" frågar hon och syftar på att platsen bredvid mig är tom.

"Eh, ja" säger jag nervöst och ler försiktigt mot henne.

"Bra" säger hon kort innan hon enkelt slinker ner på den bleka trästolen jämte mig.

"Du känner ingen här va?"

"Nej, gör du?" svarar jag och blir av någon anledning ställd av frågan. Ser jag ensam ut, eller vad menar hon?

"Inte jag heller, jag är skitnervös" skrattar hon.

"Jag med, vad heter du förresten?" frågar jag och inspekterar henne noggrannare.

Hon är faktiskt ganska lik mig. Vi har samma längd på håret bara att hon är brunett medan jag är blond och vi klär oss ganska lika, simpelt men snyggt, om jag får säga det själv.

"Jag heter Matilda, och du?" svarar hon och ler.

"Livia"

Skönt, nu har jag någon att hänga med när Ludwig inte kan.